vagenmotvasan

Hej!

Igår när jag satt i mitt neongula undeställ vid datorn och samlade kraft skrev en gammal vän till mig på facebookchatten. Han undrade ifall jag skulle med upp på berget och åka skidor. Tajmingen kunde inte varit bättre!

Jag fick en liten spark i baken och begav mig iväg.

 

Väl uppe höll tankarna om två mil på skidor på att grusas på en gång. Jag förvarar min valla i bilen, men det jag inte tänkt på var att valla fryser. En stenhård valla är ytterst svår att valla med. Det verkade som att det inte skulle gå, och går det inte valla går det inte åka, i alla fall inte för en vanlig svensson. Eliten som kan stå och tokstaka i nio mil kan köra ovallat, men inte jag. Efter en liten stund gav den med sig, och vallan började fastna på skidorna. Nu var ursäkterna slut helt enkelt. Det var bara att ge sig iväg.

 

Vi pratade ihop oss huruvida bra spåren var på milen respektive femman och konstsnöspåret. Konstsnöspåret skulle såklart vara bäst, men den slingan är fruktansvärt backig och jobbig. Vi hade fått rapporter om att milen kunde vara lite halvdan till snömängden. Alldeles riktigt. Här och där var det otroligt fattigt på snö, men med lite skickliga pareringar gick det galant!

 

Efter en mil var jag ganska slut och funderade på ifall jag verkligen skulle ta en till. Vi var precis vid bilen, och jag riktigt kände hur den kallade på mig. "Jag är varm. Jag är snabb. Jag tar dig hem. HEM!", sade den. Det är svårt att argumentera emot det, så jag satte mig i bilen och åkte hem.

 

Nej, såklart jag inte gjorde! Har jag sagt att jag ska göra någonting ska det bannemig genomföras! Jag gick till bilen där jag förvarade min vattenflaska, tog några rejäla klunkar och gav mig ut på runda nummer två. Då min kamrat Fredrik tog ytterligare ett varv på milen törstade jag efter förändring och miljöombyte. Jag bestämde mig för att ta mig an backarna på konstsnöspåret. Tre varv i de förbannade backarna.

Tiden i konstsnöspåret gick förvånansvärt snabbt. I alla fall kändes det som det.

När jag hade någon kilometer kvar till mål kändes det ordenligt i axlarna. Det kommer vara de som ger upp snabbast när det väl kommer till kritan.

 

Hur som helst. Jag genomförde de två milen, vilket är ett absolut måste om jag ens ska drömma om att kunna genomföra ytterligare sju.

Nöjd i hågen, svettig och hungrig begav jag mig hemmåt. Min livs första tvåmilsrunda var avklarad!