vagenmotvasan

Tjenis!

Jahaja, det var det! Min livs första mil på skidor är avklarad. Idag gick jag en kamp mot musklerna i kroppen samt hjärnan. Kampen varade runt hela milen. Jag vet inte hur jag ska klara den här vasaloppsgrejen. Efter 6km ville jag mest lägga mig ner och.. ja, stanna där. Flåset är det kanske inte något direkt fel på, men musklerna. Ouch! Eftersom min teknik är långt ifrån fulländad och perfekt, sliter jag mig fram med, vad jag förmodar, "fel" muskler. Axlarna och triceps var värst. När mucklerna blir trötta får tyvärr den lilla teknik jag har, lida för det.

En mil åkte jag idag, EN! Det innebär att jag skulle behöva köra åtta varv till på den banan för att få längden på ett vasalopp. Det är helt befängt hur långt det är. Är det ens mänskligt? Jag brukar inte svära här, men fy-fan.

 

Jag blev omkörd av tre farbröder/äldre herrar, men det gör faktiskt inte så mycket. Jag brukar bli oerhört tävlingssugen när någon kör/springer om mig, och springer/kör då bara ännu snabbare för att komma ikapp - men inte idag. Jag sade till mig själv "Mattias, du har inte åkt skidor på 12-13 år, de som kör om dig åker mest troligt ett tjugotal mil varje år! Du är praktiskt taget en nybörjare."

 

Jag tog mig dock i mål, nöjd och glad! Det blir en ny mil nästa vecka, eller kanske till och med två! Idag kändes, turligt nog, tekniken betydligt bättre än sist. Jag ska nog få snurr på det här så småningom!

 

 

Vilken karaktär jag har va.. Det blev ingen styrketräning idag. Istället gav jag och Olivia oss ut på jakten på det perfekta julgranspyntet. Lyckat blev det!

 

Eftermiddagen nalkades, och jag och mina arbetskamrater bestämde oss för att trotsa det usla vädret och ge oss upp för lite skidåkning. Premiär för säsongen! Mycket skoj.

 

 

Hallå!

Jag halkade in på Mikael Hollstens blogg "aldrig vila" förut. Där finns en tjej som heter Sarah representerad.

Sarah är 21 år gammal och världsmästare i armbrytning samt en, för att citera herr hollsten, "En fysisk demon". Han har rätt. Han har helt rätt. Satan i helsike vad bitig hon är. Hon droppade av gymnasiet enbart för att satsa på träningen - vilket uppenbarligen givit resultat.

Huruvida man tycker det är snyggt eller inte, det är inte relevant. Det som är relevant är att hon har kämpat som en idiot för att komma dit hon är idag. Imponerande!

 

Att läsa om Sarah och hennes otroliga bedrifter fick mig att börja fundera. Vad har hänt med min styrketräning? Jag har "styrketränat" sedan jag var 15 år. Uppenbarligen gör jag något fel. Sara har också hon tränat sedan 15-årsåldern. Av bilderna på henne att döma är vi inte riktigt "på samma ställe", så att säga. I ena vågskålen har vi en lagom tjock 22-åring med en tendens till chipstuttar, medan vi i den andra skålen har en supertränad världsmästare med rätt att döda. Dags att göra något åt det kanske(?)

 

Jag har en tendens att vagga in mig själv i en falsk trygghet hela tiden. När jag nu spelade handboll intalade jag mig själv att "Jag tränar ju handboll, jag behöver inte gå till gymmet". Fast jo, det behöver du Mattias. Bara för att jag nu åker lite längdskidor och tränar handboll kan inte det ersätta styrketräning. Det är dags att suga tag i livet! Kilona börjar läggas på igen och det känns som att det hela nästan glider mig ur händerna. Mer karaktär än så har jag!

 

Imorgon kl 15 ska jag hämta Erik på jobbet. Kl 16 ska vi möta upp Simon för att inviga skidorna för säsongen. Vi pratar alltså utförsåkning nu. Innan dess ska jag dock försöka pallra mig iväg till gymmet och faktiskt köra styrketräning! Det behöver jag.

 

Sarah.

 

 

Hej alla glada lördagsfirare!

Jag är förkyld. Ni vet vad det betyder när killar/män/herrar är förkylda. För övrigt undrar jag när jag kommer känna mig bekväm i att kalla mig själv för just "man". Känns oerhört fjantigt att göra det. På något sätt känns ordet laddad något till den milda grad. Lite som att det borde finnas kriterier man måste uppnå för att titelera sig på det sättet.

 

Anyway!

Dagen skulle egentligen spenderats uppe i dalslands skogar, närmare bestämt i Åmål. Min släkt på pappas sida bor där. Dvs farmor & farfar samt min farbror + familj. När förkylningen slog till likt en Mike tyson i storform gick larmet så det hördes ända upp till dalsland. Farmor och farfar satte stopp för besöket i sista stund. Vänligt men bestämt. De vill verkligen inte bli sjuka. Då får man respektera det, såklart! Jag får åka och besöka dem en annan dag helt enkelt.
Med hjälp av vad jag har berättat kan förmodligen kan de flesta räkna ut med armbågarna varför jag inte ger mig ut och åker skidor. Däremot! Däremot är det många (i alla fall några) som efterfrågar de uteblivna utvecklingsbilderna. Eftersom jag varit så dålig på detta, och det faktiskt inte hänt så mycket, jag går ganska plus/minus 0, har jag inte lagt upp några - tills nu. 

 

På bilden till vänster väger jag 118 kilo. 118! Man mår ju illa när man tittar på den. På riktigt. Jag har aldrig slängt ut den här bilden i cyberspace förut, men vad gör man inte? Jag bjuder på det! Måtte jag aldrig hamna där igen. Bilden till höger tog jag för 20 minuter sedan, så ser dagsformen ut.

 

 

Halloj!
Idag var det dags. Första gången på längdskidor sedan 10-årsåldern. Det är nästan tretton år. Det är ganska många år det. Det gick som väntat inte sådär övermänskligt bra som jag hade hoppats på, tyvärr. Jag kan omöjligt vara lika bra som de som åker varje vinter, men det verkar jag vägra att förstå och acceptera.

 

Hur gick det då? Jo. Tekniken blev bättre och bättre ju fler kilometer jag körde - logiskt nog. Jag hade bakhalt så det var rejält bökigt att ta sig uppför backarna. Mer eller mindre omöjligt faktiskt. Jag hade även dåligt glid. Den ekvationen går inte riktigt ihop. Om jag har dåligt glid beror det förmodligen på att fästvallan skrapar i snön mer eller mindre hela tiden, och gör den det så borde jag ha bra fäste i uppförsbackarna, men det hade jag som sagt inte det heller. Förmodligen/förhoppningsvis är det tekniken som det är fel på. Vore ju förargligt om jag har köpt fel skidor.

 

7,5km avverkades i vilket fall som helst! Det tycker jag nog att jag förtjänar en liten klapp på axeln för.
Under dessa kilometer hann jag tänka både det ena och det andra. 7,5km av nio mil avklarade. Skönt.. Hade vasaloppet varit imorgon så är jag tveksam till ifall jag hade klarat det. Men nu ska vi inte vara sånna! Det är fortfarande mer än två månader kvar, och jag hinner förhoppningsvis ta tusentals staktag innan jag ska hämta nummerlapp. Det kan bara bli bättre!

 

En bra grej då! Jag kände inte av någon av mina krämpor. Jag var orolig för min arm, att den inte skulle klara att trycka ifrån med - men det gick faktiskt bra! Mycket skönt. Knät gick bra och foten gick bra. Nästa race blir på fredag. Jobbar långa dagar imorgon och på onsdag. Torsdag bjuder på innebandy, så då får skidorna ställas åt sidan.

 

 

 

 

Hej!

Idag tog jag hem mina nya, supersnabba och ultralätta stavar från oneway! Satan i gatan. De väger som en näve snabbmakaroner, uppskattningsvis. Imorgon hade jag tänkt att ta premiärturen. Jag är nästan lite nervös. Sen jag var 10 år har jag stått på skidor två gånger. Totalt 5km ungefär, plus minus två.

 

De säger att den säsongen man planerar att åka vasaloppet ska man ha 60 mil i spåren bakom sig.. kul. 60 mil, är det ens mänskligt? Det är nästan exakt 2½ månad kvar, dvs ungefär 75 dagar. Efter ett snabbt slag på miniräknaren får jag fram att jag ska åka 8km om dagen, varje dag, fram till loppet. Det kommer inte hända. Jag tänkte faktiskt sätta upp ett mål till mig själv - 25mil. Jag tänkte sätta 30, men jag slår hellre mitt mål än att inte når det. 30 mil känns saftigt tycker jag nog. Nu säger jag inte att 25 blir lätt som en plätt, men det är i alla fall lättare än 30!

 

25 mil alltså, jaha. Det är första gången jag säger det officiellt. Dock ska det tilläggas att jag måste vara hel under tiden. Skadar jag mig så slutar jag räkna, det känns inte schysst mot mig själv annars. 25 mil på 75 dagar, det blir 3,3km per dag. Det blir tufft, men det kan gå! Någon gång i februari ska jag köra ett långlopp på billingen också. Fyra, fem mil har jag planerat att avverka då. Jag skulle behöva en kranskulla som kan springa med mig de sista metrarna även då. Bara för träningens skull liksom. Behöver ju känna hur tung den där kransen är. Känner du att det är ett jobb som skulle passa dig som handen i handsken, tveka inte på att höra av dig!

 

Imorgon är målet 7,5km. Det borde väl ta 45 minuter eller liknande. Ganska lagom att börja med tror jag. Förmodligen är det alldeles för långt, men det ger sig väl!

 

Jag har inte bra bilder att bjuda på. Därför slänger jag upp ett par bilder jag tog med min kära mobiltelefon igår när neverstore spelade i falköping.

 

Hej!
Det är inte svårt att få inspiration till skrivande när vårat Sverige visar upp sig från sin vitaste sida. Snön ligger i drivor, man vaknar på nätterna av plogbilar som dånar förbi och man tvingas till att sopa bilen i hyperspeed. Det är fantastiskt.

 

Nu är det baskemig inte långt kvar till vasan. Jag känner hur det börjar smyga sig på. Nu när snön har kommit, och spåren uppe på billingehus har öppnat, då känns det väldigt verkligt helt plötsligt. Det går upp för mig att det här är inget jag kan slingra mig ur. Jag måste verkligen göra det här.

Jag har nu inskaffat all nödvändig utrustning. Det var julklappskväll på stadium häromdagen, vilket innebar 30% på allt. Taktiskt nog drog jag med mamma och pappa som fick agera tomte för i år. Jag provade ut sakerna som jag hade tänkt köpa, då häver mamma ur sig idén om att jag kan få det i julklapp. Inte bara av dem, utan av mormor, farmor och farfar och de själva. Fantastiskt bra!
Nu är det bara att pallra sig upp till berget som är kvar. Den lilla detaljen...

 

Dock har jag ett problem. Jag är ju som många vet, gjord av porslin, och går sönder väldigt lätt. På förra veckans handbollsträning stukade jag foten, och nu en vecka senare så är det fortfarande inte alls bra. Jag börjar bli lite orolig ifall jag har fått någon form av spricka i något litet ben någonstans, det vore katastrof. Jag drar mig lite för att gå och kolla upp det, det tar ju sån förbaskad tid! Samtidigt om det är en spricka så är det ju oerhört dumt att inte göra något åt det..

 

Just det! Jag har även fått meddela handbollslaget att jag lägger skorna på hyllan ett tag framöver. Jag kan inte spela med en inflammerad arm och ett ömmande knä. Det går inte. Nu måste jag bli hel så jag kan genomföra det här förbannade loppet!

 

Vi får se!