vagenmotvasan

Hej!

30/10 ja, satan vad tiden går fort. På torsdag är det redan november! November måste vara årets sämsta månad. Det finns inte något som helst bra med den. Mörkt, kallt, regnigt, slaskigt och allmänt uschelt.

 

Jag sitter här och är sjuk. Det är värdelöst. Mitt knä känns bättre dock! Förhoppningsvis kan jag vara tillbaka och spela i nästa vecka. Armen och inflammationen där i vet jag dock inte riktigt hur det är med. Det lär märkas när jag anstränger den...

Jag har fått tillbaka suget till att träna också! Inte handboll då, det är jag alltid sugen på. Utan att gå till gymmet och köra. Det suget har varit borta ett bra tag, men nu känns det som det håller på att komma tillbaka!

 

Jag har även kommit på att jag kan faktiskt åka till Karlsborg och träna handboll med dem lite då och då, just för att få en extra handbollsträning i kroppen. Det kan verkligen behövas. De sa när jag slutade där att jag alltid var välkommen, så det tänker jag utnyttja!

 

Det är inte ofta jag ger upp saker. Förut fick jag dock vika mig. Och det var lite pinsamt faktiskt. Jag var törstig och såg att det fanns en flaska med kolsyrat vatten i kylen. Problemet var att någon har superlimmat fast korken! Jag tog i för allt jag är värd. Jag satte den mellan benen och vred, jag använde en trasa och alla möjliga knep. Icke! Korken rubbades inte. Det är nästan så att tävlingsnerven börjar rycka. Det ska bara gå! Jag ska ge det ett försök om några minuter igen då armen och händerna fått vila lite.

 

Hej!

Igår mina kära vänner, igår kom hon fram - diktatorn i huset.

Efter att ha svalt sista klicken potatismos blev jag oerhört trött. Sjukligt trött nästan. Jag lade mig med armarna i kors på bordet, och huvudet där-i-mellan. Det var som att någon hade knockat mig. Klockan var inte mer än 19:00, så det var långt ifrån läggdags.

När vi har en fantastiskt skön säng bara meter ifrån köket känns det som lite slöseri att ligga på ett hårt ekbord och trycka. Jag tackade för mig och gick in i sovrummet för att där falla pladdask ner i sängen. På bara några minuter hade jag stämplat ut.

Efter ungefär en kvart kom hon in. Hon puttade på mig och sa "Kom nu, vi ska iväg och träna!". Jag nästan flinade åt henne, grymtade lite, såsom i att "Haha, jo eller hur. Tror du på det själv?" för att sedan vända på mig för att somna om. Svaret var tydligen otillräckligt.

Då när jag vänt mig om flyger hon på mig. Helt utan förvarning! En riktig attack från ovan! "Jo, kom igen nu!", säger hon och börjar småkittlas. Kittel är inte okej, framförallt inte på en nyvaken!

När man är precis nyvaken är det inte den behandling man håller som högst önskvärd kanske. Innerst inne vet jag mycket väl att jag bara borde ge upp och följa med den tokiga damen i tights, för hon kommer inte att ge upp.

Efter lite komprimissande kom vi fram till att jag skulle få ett par minuter till i sängen, men sen var det raka vägen till gymet!

 

Vi åkte till gymmet, och det gick faktiskt rätt bra! Spöade bland annat min vän Erik i rodd. Älskar utmaningar. Speciellt när man har en rimlig chans att vinna.

20min crosstrainer, 2km rodd och tio minuter stakmaskin. Det blev gårdagens skörd. Helt okej ändå!

 

 

 

Hej!

Igår när jag var och tränade gick det fruktansvärt trögt. Helt sjukt!

Hade jag ställt mig med ögonbindel på crosstrainern hade jag kunnat sätta en veckopeng på att det hängde sandsäckar på.

Jag brukar ha 400kcal på 20 minuter som absolut minimimål, men inte ens det nådde jag. Normalt sett brukar jag landa på 420-430. Har varit uppe på 460 som max. Men att inte nå över 400... inga kommentarer.

 

Hela träningspasset gick dåligt. Jag får inte använda armarna pga inflammationen i armen, och jag får inte använda benen pga mitt vänstra knä. Vad finns det då kvar? Situps och rygglyft ungefär. Skoj.

Nej, det blev ett riktigt skitpass rent ut sagt. Nya tag imorgon!

 

Tjing!

Jag har åkt skidor i många år. Längdskidor från att jag var tre till tio ungefär. Och utför från, ja, jag vet inte riktigt hur gammal/ung jag var när jag började, men kan jag varit sex år kanske(?)

På senare år har det modemedvetandet som råder inom skidvärlden etsat sig fast inom mig. Jag älskar att köpa skidkläder. Det är förmodligen det absolut bästa jag vet. Jeans, t-shirts och skor får se sig rejält åsidosatta när jag får upp ögonen för årets pro-modeljacka från oakley.

 

Jag köpte nya skidkläder förra året, ett helt set faktiskt. En orange jacka från analog och blå byxor av samma märke. När jag köpte dem så var jag världens mest nöjda och tänkte "Nu har jag till ett riktigt schysst pris fått riktigt schyssta kläder. Det här kommer jag kunna ha i fler år".

Varför ljuger jag för mig själv?! Jag vet mycket väl att när rean börjar redan några månader senare kommer jag lik förbannat hänga som en besatt på diverse hemsidor och dagdrömma om jackor som jag inte ansåg mig själv ha råd med i början på säsongen.

Så är det nu. Så är det idag. Jag har hittat ett flertal jackor, och byxor för den delen, som jag vill ha. Hjärtat ger sin välsignelse och låter mig köpa dem, men hjärnan, som faktiskt vet att jag inte får mer skiddagar än ungefär fem per år - han säger blankt nej.

 

Hur som helst. Något som jag faktiskt behöver är en vinterjacka av modellen lite tunnare. Jag köpte en ny vinterjacka förra året, en tjock rackare. Nu är det så att just den rackaren är lite för tjock. Jag som är oerhört varm av mig (jag är nog den enda i hela Skövde som året runt jobbar i shorts...) kan inte springa omrking i en sån jacka i den vintern som råder här i mellan/södra Sverige. Här ligger väl snittemperaturen på kanske -3, 4. Det är alldeles för varmt för att gå omkring i en sån tjock parka. Man behöver inte en så tjock jacka här nere utifall man inte är jättefrusen av sig! Visst, det kommer dagar då temperaturen letar sig neråt -15, men de är ytterst få. Jag tror aldrig jag har sett någon gå med en tjock Peakjacka stängd...

 

För att kombinera mina behov och begär, så har jag nu beställt en skidjacka som jag har tänkt att ha som vinterjacka. Det tyckte jag var en bra lösning. Helst av allt ska det vara en stor sate som sitter som en hösäck. I alla fall i skidbacken. Nu när jag ska ha den som vardagsjacka är jag tvungen att ta en storlek mindre. Kan inte gå runt och se ut precis hur som helst!

 

Ja, precis som rubriken lyder så har jag drabbats av ytterligare ett bakslag. Jag blir så trött och frustrerad på att jag aldrig kan få vara hel och frisk. Framförallt hel. Är man sjuk, det vet man ju att det går över på en vecka. Men att vara trasig i kroppen, det är något annat. Den ovissheten som infinner sig vid en skada är inte kul någonstans. 

 

I söndags spelade vi match, det var seriefinal, och vi sopade banan med vårgårda. Efter en hyfsat jämn första halvlek sprang vi ifrån rejält i andra och skrev slutresultatet till 35-18. 

Jag fick, för cirka ett halvår sedan, när jag besökte en sjukgymnast, reda på att mitt vänsterknä är överrörligt. Det innebär att jag kan böja det åt "fel håll".

När jag vid ett tillfälle på matchen hoppade, så landade jag lite fel, och knät vek sig åt fel håll med hela min tyngd som påtryckning. Jag kunde efter 10 minuter spela igen, hyfsat obehindrat.
Efter matchen när jag hade blivit kall däremot - då kom smärtan. Jag kunde knappt gå! Dagen därpå var ännu  värre. Så fort jag skulle röra mig eller gå så gav benet vika.

 

Idag var det handbollsträning, och jag som vill så mycket, och kanske inte riktigt lyssnar när kroppen pratar, bestämde mig för att försöka vara med. Redan under joggen på uppvärmningen bestämde jag mig för att gå av. Det gick inte.

Jag har tid hos en sjukgymnast imorgon som ska titta på det. Förhoppningsvis kan han slå fast vad det är, och ännu mer förhoppningsvis, ge mig ett rejält knäskydd, som hjälper.

 

Det är som jag sagt sedan jag började spela i karlsborg: "Det är någon där uppe som inte vill att jag ska spela handboll." Han där uppe verkar vara tämligen envis. Det han inte vet är att jag också är sjukt envis!

 

 

 

Hej hopp!

Helgen har gått i 120, från start till mål. I fredags jobbade jag till klockan 20, för att somna ca sex timmar senare.

Jag har fått för vana att knoppa in alldeles för sent. Not a fan.

I lördags började jag jobbat klockan 11 och slutade 17. På kvällen var jag bjuden till en vän på inflyttningsgalejj! Det var mexico-tema, något som jag hade helt förträngt. Alla dök upp med mustascher och sombreros - utom jag. Jag gjorde entré i ett par jeans och en t-shirt.

Jag har haft så mycket i tankarna de senaste veckorna att jag helt glömt bort att det var just inflyttningsfest. Vid inflyttningsfester brukar man ju ha med sig något. Om det sen är någon "pryl" eller ett knippe blommor, det gör detsamma (hoppas jag i alla fall).

Vad gör man då? Jo man löser problemet! In på närmaste willysbutik och roffa åt sig en bukett rosor. Nej, blommor måste inte köpas från en riktig blombutik! Inte om du frågar mig.

I alla fall. Jag slutade jobba vid 17:00 och jag skulle möta upp Oscar 18:00. Innan dess skulle jag även hinna tvätta lite kläder inför söndagen.

Jag blev lite sen, men vad gör det om hundra år? Inflyttningsfesten var.. lite äldre än mig. Jag träffade den kvinnliga motsvarigheten till Dr. Phil. Av någon anledning föll jag offer för analysering. Jag satt i mitten medan tre personer frågade ut mig om mitt liv. Vad som stod rätt till och vad som var mindre bra.

Efter ca en timme föll domen: Jag är lat.

Aha. Lat. Det kanske ligger något i det... Dock efter en timmas analys förväntar man sig en lite mer spexig diagnos.
Festen var i varje fall väldigt trevlig, och jag tackar Erik och Emelie så mycket!

 

Igår var det samma visa som i lördags. Jobb från klockan 11. Klockan 17 startade dagens höjdpunkt: Seriefinal. Husaren Allstars vs. Vårgårda. Efter en halvbra första halvlek ryckte vi upp oss i andra för att gå segrande hur striden med 17 bollars marginal.

Vid ett tillfälle i matchen hoppade jag och landade lite fel. Såpass fel att knät vek sig åt "fel" håll, alltså bakåt. Jag haltade av planen, men det gick över och blev bättre och jag kunde spela 10 minuter senare.

Efter matchen, då kom smärtan. Jag kunde knappt gå, och än värre är det idag. Jag har varit i kontakt med vårdcentralen som hänvisade mig till en sjukgymnast som jag ska ringa vid 13:00. Förhoppningsvis kan jag få en akuttid redan idag. Har jag riktigt oflyt kan det här vara spiken i kistan. Men, man ska inte tänka negativt!

 

Det mest pinsamma är att jag är överlägset yngst i laget och tar överlägset mest stryk. Jag känner mig som en liten kristallfigur. Det borde vara precis tvärtom! Måttligt irriterande. Alltid är det något. Är det inte armleden är det fotleden. Är det inte fotleden är det knät. Är det inte knät är det förskylning. Jag blir så less! Sålänge det inte inträffar ett mirakel blir jag nog utanför spel i alla fall den här veckan. Men som sagt, vi får se vad de säger hos sjukgymnasten.

 

 

 

 

 

Fredagar, visst är de ljuvliga?

Jag tycker annorlunda. I alla fall idag.

 

När Olivia jobbar natt, alltså 16-02 så ska, eller bör, inte jag vara vaken när hon trillar in vid 02:30-snåret. Dock är vetskapen om att hon gör det, ganska jobbig. Förstå mig rätt, det är inte jobbigt att hon kommer hem, men det är jobbigt att veta att något kommer hända. Man kan inte riktigt slappna av helt enkelt.

Det tillsammans med att jag ligger och tänker så mycket på nätterna när jag går och lägger mig, ger en dålig ekvation. Eller snarare blir svaret av ekvationen dåligt.

 

Cirka två, tre gånger per år har vi någon form av möte med jobbet som kräver att man går upp mycket tidigare än vad kroppen är van och inställd vid. Jag gillar det inte.

Idag var en sådan dag. Mötet började klockan 08. Inte speciellt tidigt egentligen då jag gått upp vid den tiden i ungefär 22 år. Nu har jag dock gått och blivit van vid att ha lyxen och privilegiet att kunna sova ut på morgnarna. I alla fall fyra, fem dagar i veckan.

Min tanke för dagen var att hoppa upp ur sängen, pigg som en lärka och sväva iväg till mötet för att sedan fullkomligt rusa till gymmet. Jo men visst.

 

Jag ser i folks bloggar och på instagram att de är så otroligt hurtiga när de utan några som helst problem kliver upp i ottan för att: 05:30 träna, 07:30 äta frukost, 09:00 jobba, 18:00 möte, 20:00 träningspass nummer två.

Det värsta är att efter dessa inlägg följer oftast orden "Livet är underbart", "Love life" eller något annat klyschigt.

Jag ställer mig undrande och en aning förbryllad till detta. Hur i hela friden orkar ni?! Visst, det är väl jättebra. Men vi är trots allt bara människor. Sånt där beteende kan inte vara bra i längden. Eller?

 

Nu svävade jag iväg lite. Det blir lätt så.

I alla fall. Jag hade tänkt att träna idag, men så blev inte fallet. Jag låg och vred på mig till ca 02:15 inatt, utan att somna. Stressen av att just inte kunna somna kom mer och mer.

Efter vad som känns som 45 minuter ringer väckarklockan. Jag kunde inte riktigt acceptera att det verkligen var en indikation på att det var dags att kliva upp. Det fanns inte på kartan. Klockan kunde omöjligt vara uppstigardags! Det var ju mörkt ute för bövelen! Att råka glömma träningsväskan har aldrig varit så enkelt.

Jag var alldeles för trött helt enkelt. Jag var inte sådär "gäsp-trött" som man kan vara, utan jag var några nivåer över det. Hela jag kändes som en hink med bryllé. Tänk er en 10kg stor klump bryllépudding som någon glömt ute på verandan en het sommardag i Juli; lite så kändes min kropp.

 

Det blev alltså ingen träning idag. Dock har vi match på söndag! Har ni vägarna förbi Arenan i skövde kl 17 så tycker jag ni ska kika in. Det är seriefinal!

 

 

 

Halloj!

Nu är det dags för nya tag. Såhär går inte att hålla på!

Många frågar när jag möter dem ute att "Hur går det med vasaloppsträningen? Jag har inte sett att du uppdaterat bloggen på länge..!" Då är det inte mer än att jag får ta fram skämskudden.

 

Det blev sommar, det blev varmt och skönt ute, jag jobbade ganska mycket, så jag föll mer eller mindre i den vanliga fällan att inte hålla igång tillräckligt under sommarmånaderna. Dock låg jag inte helt på latsidan. Jag var ute och sprang samt styrketränade, men inte i den utsträckning som jag hade gjort innan.

 

Jag minns knappt vad jag har och inte har skrivit om, men jag tänkte ge er en liten snabb update.

 

I augusti hände det två saker som är värda att nämna. Jag började spela handboll i Karlsborg. Sejouren blev dock kortvarig. Jag tränade med dem i några veckor för att sedan åka iväg och spela cup i lysekil. Resultaten lämnade en del att önska dock.

Samma månad fick vi också nycklarna till vår nuvarande lägenhet som vi för övrigt kommit helt iordning i och trivs hur bra som helst!

 

Efter en avslutad visit i Karlsborgs handbollslag trodde jag att jag har skjutit för sista gången. Det visade sig inte vara fallet! Som utav en händelse fick jag nys om att det hade bildats ett nytt handbollslag i stan. Ett lag där gamla rävar från främst IFK Skövde skulle pröva lyckan igen. Jag trivs med att umgås med lite äldre, så jag hörde av mig och frågade ifall det fanna plats för en yngling som mig. Jag var hjärtligt välkommen! Så nu spelar jag med "Husaren allstars". En härlig blandning av folk där samtliga har oerhört mycket boll i sig, så det är sjukt kul och inspirerande att vara med.

 

På grund av den uteblivna träningen under sommaren blev det som alltid: "Jag har inte tränat på så länge, så det gör inget ifall jag inte går ner idag heller". Det där tänket är livsfarligt. Jag vet att det är det, men ändå går tankarna på det sättet. Värdelöst. 

Nu har hösten kommit, och det innebär att det snart är vinter. Vinter innebär att det snart är dags för nio mil på skidor. Med de tankarna rullandes runt som mammas köttbullar i huvudet tillsammans med min egen spegelbild i kalsonger, det fungerar som rätt så bra tändvätska.

Det syns nämligen på mig att jag slagit av på takten...

 

Nu blir det nya bullar! Jag tänker dock inte göra misstaget som så många, inklusive jag själv, brukar göra. Jag tänker inte gå ut stenhårt med målet att gå ner 10kg på tre dagar. Nej, jag har bestämt mig för att träna varannan dag. That's about it. Träna varannan dag och inte äta så mycket skräp! Det är den här förbannade restaurangen "Wallermans" som gör livet surt för mig. Restaurangen ligger såpass nära oss att jag kan sträcka ut handen och få pizzan direkt i näven!

Jag kan vakna på nätterna av att orden "Milano Special" riktigt ekar i huvudet. Det är inte helt okej.

 

Jag tänker inte sluta äta pizza. Jag tänker inte sluta att äta godis, men kanske inte tre, fyra gånger i veckan!

Jag ska även försöka hålla uppdateringen igång här. Det ska inte vara så svårt.

 

 

För övrigt håller jag vikten ganska bra. Väger in på ca 97 pannor. Efter vasaloppet är målet att gå ner til 90 blankt. Innan kan jag inte tillåta mig att göra det, då kan jag inte använda mina nya skidor nämligen. De är "gjorda" för 100kg +/- 5.