vagenmotvasan

 

Hela kollektivet, alltså alla jag bodde med gjorde mig sällskap till starten för att bevittna spektaklet och önska mig lycka till. Väl där möttes vi av ett gytter av människor, en speaker som ropar ut efterlysningar efter diverse ljushuvuden som tagit någon annans skidor, och långa toalettköer. Spänningen låg i luften och den här nervösa känslan lade sig som en tjock dimma över hela fältet.

 

Pang! Starten gick och ledet började röra på sig. Jag kom iväg relativt snabbt. Skottet gick 07:00 och jag passerade "starten" vid 07:20 ungefär. Först väntade den värsta stigningen av alla; "flaskbacken" som jag kallar den. Den börjar relativt brett, men efter ett par hundra meter svänger den och smalnar av. Här gick det inte snabbt, ja det åktes inte ens skidor. Här sax-gick man. Inte mig emot. Jag såg det som ett sätt att spara krafter. Folk snubblade på killen framförs skidor, folk trängdes och verkade inte ha särskilt mycket till tålamod. Och såhär fortsatte det i fem kilometer, tills backen var slut. Gyttret och megaklungan löstes dock inte upp. Det var bara att hålla sin plats och försöka att inte trilla.

 

Jag gjorde ett relativt kort stopp i smågan. Jag svepte en kopp blåbärssoppa, en kopp sportdryck och en kopp vatten. En powebar från enervit slank också ner. Här serverades tyvärr ingen av de fantastiskt goda och välbakade så kallade "vasaloppsbullarna". I smågan hade man inte hunnit bli särskilt trött, utan den kontrollen dök upp ganska snabbt. Spåren däremot. Spåren hade redan här börjat bli fullkomligt sönderkörda.

Jag lämnade smågan och satte kurs mot den kanske mest kända kontrollen; Mångsbodarna.

Klungan på sisådär 5-6000 personer var fortsatt intakt. Det lämnades inte mycket luckor och jag hade svårt att hitta min plats. Det var i snitt fyra-fem spår, och det längst till höger var för de som körde långsamt och det till vänster var för de med eld i baken. Det gick som långsamast till höger, och som snabbast till vänster helt enkelt. Jag kände mig för snabb för spåret till höger, men för långsam för spåret till vänster. Det fick bli något mellanting. Jag pendlade lite mellan mittenspåren tills jag hittade någon jag kände höll ett bra tempo och som jag kunde ta rygg på. I mångsbodarna väntade även mina föräldrar som gav lite extra energi!

 

I Risberg var jag förbannad. Jag hatade allt vad vasaloppet innebar. Spåren mellan Mångsbodarna och Risberg var i stort sett obefintliga. Man kunde inte åka skidor. Allt gick ut på att försöka hålla balansen. Energin fick läggas på helt fel sak - tyvärr! För att hålla någon gnutta till glatt humör uppe försökte jag småprata lite med olika personer i spåret. Eller ja, det blev två stycken till antalet. Jag frågade en som låg till vänster om mig ifall vi skulle hyra en egen spårmaskin och ta saken i egna händer. Svaret som följde var för mig obegripligt. Jag hade lyckats hitta en dansk. Satan också! hur ska jag kunna småprata mig ur det här, tänkte jag. Jag förstår ju inte ett ord av vad kraken säger! Det fick bli den klassiska "flina och håll med". Jag skyllde på dåligt spår och bytte så jag kom ett par meter bort från karln.

Väl framme i Risberg väntade det resande kollektivet med mina vänner samt mamma och pappa. De följde alla med mig till samtliga kontroller för att peppa, mata och heja på. Jag är oerhört tacksam för det, för det hjälpte mig ute i spåret något otroligt.

Väl i Risberg sa jag att "Om någon mer kung får för sig att åka skidor någonstans, skjut honom!".

 

Sträckan började med att folk stod på kö för att ge sig ut. Jag förstod inte grejen. Det var väl bara att åka? När jag kom fram och det var min tur att kasta mig iväg förstod jag varför folk hade tvekat lite. Det var en nedförsbacke som var fullkomligt uppkörd. Det var som två rännor bredvid varandra, eftersom alla åker och plogar för att det inte ska gå för fort. Här hjälpte det oerhört mycket att jag åkt ganska mycket utförsskidor i mina dagar. Mannen framför mig trillade två gånger på de första fem meterna. Jag kunde inte hålla tillbaka flinet, det såg så dråpligt och kul ut.
I evertsberg där min hejaklack väntade fick de höra från höger och vänster hur folk svor över hur dåligt allting var. Här bröt 150 personer. De pallade inte mer. Det var inte värt det, sa de. Olivia berättade i efterhand att de var rädda för att jag skulle vara fullkomligt uppgiven och nedstämd när jag väl kom in. Med tanke på hur mitt humör var i Risberg var väl tankarna ganska befogade. När jag väl dök upp var det till allas förvåning, en sprudlande glad Mattias, som pånyttfödd! Sträckan hade gått ganska bra, och orken var det inget fel på heller.

Min drivkraft under sträckorna var att få återse min fina hejaklack!

 

Aldrig någonsin har jag blivit så glad av lite motorljud och en fyrhjuling med larvfötter. På den längsta sträckan av alla, 15km bröt ett ljud igenom mina hörlurar, som för övrigt var guld värda. Det var en fyrhjuling där de bytt ut hjulen mot larvfötter, så den kan köra i snö. Vet ni vad den gjorde? Nya spår! Helt fantastiskt! Ett ljus tändes och jag vart ännu gladare. Livet kanske inte skulle ta slut trots allt. Ett problem uppstod ganska snabbt dock. Fyrhjulingen kunde såklart bara göra ett spår åt gången, så alla högg som gamar efter en plats. Alla fick såklart plats, men alla höll långt ifrån det tempo jag eftersträvade. Jag stod vid ett vägskäl. Antingen ligga här och småfisa i ett alldeles nyspårat spår eller välja tempo efter eget tycke, men då i ett utslitet spår. Jag valde det andra alternativet. Jag ville gärna i mål innan de stängde kontrollerna...

När det väl var en lucka fram till näste man så gick jag såklart in i superspåret igen tills jag kom ikapp. Då fick jag byta igen.

Några kilometer innan Oxberg skymtade jag ett par kände ansikten i en av kurvorna. Det var mamma och pappa som överraskade med att placera ut sig längs spåret, inte bara i själva kontrollområdena. Väldigt välbehövligt och väldigt kul!

 

Nu började jag känna segervittring. Samtidigt var jag ganska less och trött. Den här sträckan var, av vad jag minns, ganska intetsägande. Nu började jag på allvar räkna kilometrar. Strax innan Hökberg skulle kilometerskylten gå under 20, och det betydde att det inte är så rackarns långt kvar. Två mil liksom, det är ett hyfsat långt träningspass. Det klarar jag, tänkte jag.

Strax innan Hökberg hade de strategiskt placerat ut sig, mina små pådrivare. Precis innan en uppförsbacke fick jag syn på dem, hejandes. Jag stannade och blev bjuden på coca cola blandat med neskaffe. Smack! Det gick rätt upp i knoppen och min energi riktigt sprutade. Jag kände att det kvittar vad för backe som kommer härnäst, jag flyger uppför K2 om det skulle vara så! Energin var effektiv men ganska kortvarig. Efter en kvart var jag nere på normalnivå igen.

 

I Hökberg rasade min mage. Jag hade inte ätit någon sedan klockan 05:00 på morgonen. Ingenting förutom alla förbannade geléklumpar som folk sa skulle vara bra för energin, orken och allt vad det var. Geléklumpar, bars, blåbärssoppa och en häxblandning på kaffe och coca cola. Jo, tjena. Det hade väl vem som helst kunnat klura ut att magen skulle säga ifrån. Hade jag varit mitt ute i skogen, som jag var i princip hela tiden, hade det fått bli till att sätta sig på huk. Jag hade även kramp. Kramp i bröst, triceps och ett område snett nedanför nacken. Mamma löste upp några resorb med fingrarna i en termosmugg medan pappa gav mig stenhård "massage". Det hjälpte för stunden.

Sträckan Hökberg - Eldris var psykiskt jobbig. På riktigt. Och det är inte bara som jag säger. Jag var faktiskt riktigt nära till tårar ett flertal gånger. Jag var så uppgiven, trött och förbannad på skidor och spår. Nu hade nämligen solen gått ner, och temperaturen hade krupit under nollan. Det hade varit plusgrader hela dagen. Och samma geni som gjorde kalkylen med all gelé, kan även räkna ut att slaskiga spår fryser till is när det blir minusgrader. Till råga på allt hade kramperna som pappa botade, kommit tillbaka.

Med stenhårda, isiga spår var det omöjligt att få fäste. Har man inget fäste finns det bara en sak att göra - staka. Staka. Staka. Staka. Sen när du har stakat i en mil, ja då stakar du lite till.

 

Här kom vinnarskallen in i bilden. Under loppet hade jag vallat om skidorna tre gånger i olika vallarstånd. Inte nu. Nu sket jag fullständigt i allt vad valla hette. Jag hade folk som stod och väntade på mig vid mål. Jag tog en kopp blåbärssoppa och en "bulle", som egentligen var en torr brödbit med kardemumma i, och trängde mig förbi alla i min väg och begav mig ut i spåret igen. Nu skulle jag i mål så snabbt som möjligt, och gärna slå min vän Mattias tid. Jag visste att jag låg hyfsat till för just det.

Det här var den absolut bästa sträckan på alla vis! Bra spår, bra snö, bra fäste. Jag kunde stå på riktigt bra! Jag hade sparat lite krafter till just den här sträckan. Nu om någon gång gick det att sträcka ut ordentligt och verkligen ta ut sig.

Jag hade stått på benen genom hela loppet. Inte fått käka snö en enda gång - tills nu. Folk som inte kan åka skidor i nedförsbackar kanske ska ta och lära sig det först innan man ställer upp i världens längsta skidlopp(?)

Kort sammanfattat kan jag säga att det kom folk i vägen och jag åt snö som aldrig förr. En riktig praktvurpa var det. Rakt på höften för att sedan göra sälen i cirka fem meter med skidorna i vädret. Som tur var gick inget sönder. Det här var 3,5km från mål. Jag hade blivit tokig ifall något hade gått sönder när det inte ens är fyra kilometer kvar!

Inför upploppsrakan ville jag få den där tävlingskänslan som är så härlig. Så jag stod på ganska ordentligt tills jag låg sisådär 10 meter bakom en kille. Då var det dags för spurt. Jag ville verkligen spurta om någon. Och det gjorde jag. Jag fick till och med beröm av speakern. Om det sen var någon form av inbäddat hån eller om det var uppriktigt, det vet jag inte. Vem gör en sån spurt för att slåss om plats #7000 liksom? Känns onödigt egentligen.

I mål väntade hela kollektivet som följt med hela vägen med en liten minikrans och en chokladmedalj. Jag svepte en gainomax så snabbt att Olivia knappt hann släppa den. Jag var trött, jag var utmattad, jag hade ont och jag var riktigt förbannat nöjd! Mitt projekt var avklarat.

 

Ja, vad händer nu? Nu är det tillbaka till vardagslunken med mer träning. Nu kan jag koncentrera mig på lite annan träning än bara längdskidor och kondition. Tillbaka till gymmet med andra ord! Bloggandet kommer jag inte att lägga ner. Jag tycker det är roligt och folk verkar uppskatta det, så jag kommer fortsätta med det. Om det blir en helt ny eller någon form av fortsättning kommer ni få reda på snart. Det lär inte dröja länge. Jag har redan nya planer i huvudet...