vagenmotvasan

 

Hela kollektivet, alltså alla jag bodde med gjorde mig sällskap till starten för att bevittna spektaklet och önska mig lycka till. Väl där möttes vi av ett gytter av människor, en speaker som ropar ut efterlysningar efter diverse ljushuvuden som tagit någon annans skidor, och långa toalettköer. Spänningen låg i luften och den här nervösa känslan lade sig som en tjock dimma över hela fältet.

 

Pang! Starten gick och ledet började röra på sig. Jag kom iväg relativt snabbt. Skottet gick 07:00 och jag passerade "starten" vid 07:20 ungefär. Först väntade den värsta stigningen av alla; "flaskbacken" som jag kallar den. Den börjar relativt brett, men efter ett par hundra meter svänger den och smalnar av. Här gick det inte snabbt, ja det åktes inte ens skidor. Här sax-gick man. Inte mig emot. Jag såg det som ett sätt att spara krafter. Folk snubblade på killen framförs skidor, folk trängdes och verkade inte ha särskilt mycket till tålamod. Och såhär fortsatte det i fem kilometer, tills backen var slut. Gyttret och megaklungan löstes dock inte upp. Det var bara att hålla sin plats och försöka att inte trilla.

 

Jag gjorde ett relativt kort stopp i smågan. Jag svepte en kopp blåbärssoppa, en kopp sportdryck och en kopp vatten. En powebar från enervit slank också ner. Här serverades tyvärr ingen av de fantastiskt goda och välbakade så kallade "vasaloppsbullarna". I smågan hade man inte hunnit bli särskilt trött, utan den kontrollen dök upp ganska snabbt. Spåren däremot. Spåren hade redan här börjat bli fullkomligt sönderkörda.

Jag lämnade smågan och satte kurs mot den kanske mest kända kontrollen; Mångsbodarna.

Klungan på sisådär 5-6000 personer var fortsatt intakt. Det lämnades inte mycket luckor och jag hade svårt att hitta min plats. Det var i snitt fyra-fem spår, och det längst till höger var för de som körde långsamt och det till vänster var för de med eld i baken. Det gick som långsamast till höger, och som snabbast till vänster helt enkelt. Jag kände mig för snabb för spåret till höger, men för långsam för spåret till vänster. Det fick bli något mellanting. Jag pendlade lite mellan mittenspåren tills jag hittade någon jag kände höll ett bra tempo och som jag kunde ta rygg på. I mångsbodarna väntade även mina föräldrar som gav lite extra energi!

 

I Risberg var jag förbannad. Jag hatade allt vad vasaloppet innebar. Spåren mellan Mångsbodarna och Risberg var i stort sett obefintliga. Man kunde inte åka skidor. Allt gick ut på att försöka hålla balansen. Energin fick läggas på helt fel sak - tyvärr! För att hålla någon gnutta till glatt humör uppe försökte jag småprata lite med olika personer i spåret. Eller ja, det blev två stycken till antalet. Jag frågade en som låg till vänster om mig ifall vi skulle hyra en egen spårmaskin och ta saken i egna händer. Svaret som följde var för mig obegripligt. Jag hade lyckats hitta en dansk. Satan också! hur ska jag kunna småprata mig ur det här, tänkte jag. Jag förstår ju inte ett ord av vad kraken säger! Det fick bli den klassiska "flina och håll med". Jag skyllde på dåligt spår och bytte så jag kom ett par meter bort från karln.

Väl framme i Risberg väntade det resande kollektivet med mina vänner samt mamma och pappa. De följde alla med mig till samtliga kontroller för att peppa, mata och heja på. Jag är oerhört tacksam för det, för det hjälpte mig ute i spåret något otroligt.

Väl i Risberg sa jag att "Om någon mer kung får för sig att åka skidor någonstans, skjut honom!".

 

Sträckan började med att folk stod på kö för att ge sig ut. Jag förstod inte grejen. Det var väl bara att åka? När jag kom fram och det var min tur att kasta mig iväg förstod jag varför folk hade tvekat lite. Det var en nedförsbacke som var fullkomligt uppkörd. Det var som två rännor bredvid varandra, eftersom alla åker och plogar för att det inte ska gå för fort. Här hjälpte det oerhört mycket att jag åkt ganska mycket utförsskidor i mina dagar. Mannen framför mig trillade två gånger på de första fem meterna. Jag kunde inte hålla tillbaka flinet, det såg så dråpligt och kul ut.
I evertsberg där min hejaklack väntade fick de höra från höger och vänster hur folk svor över hur dåligt allting var. Här bröt 150 personer. De pallade inte mer. Det var inte värt det, sa de. Olivia berättade i efterhand att de var rädda för att jag skulle vara fullkomligt uppgiven och nedstämd när jag väl kom in. Med tanke på hur mitt humör var i Risberg var väl tankarna ganska befogade. När jag väl dök upp var det till allas förvåning, en sprudlande glad Mattias, som pånyttfödd! Sträckan hade gått ganska bra, och orken var det inget fel på heller.

Min drivkraft under sträckorna var att få återse min fina hejaklack!

 

Aldrig någonsin har jag blivit så glad av lite motorljud och en fyrhjuling med larvfötter. På den längsta sträckan av alla, 15km bröt ett ljud igenom mina hörlurar, som för övrigt var guld värda. Det var en fyrhjuling där de bytt ut hjulen mot larvfötter, så den kan köra i snö. Vet ni vad den gjorde? Nya spår! Helt fantastiskt! Ett ljus tändes och jag vart ännu gladare. Livet kanske inte skulle ta slut trots allt. Ett problem uppstod ganska snabbt dock. Fyrhjulingen kunde såklart bara göra ett spår åt gången, så alla högg som gamar efter en plats. Alla fick såklart plats, men alla höll långt ifrån det tempo jag eftersträvade. Jag stod vid ett vägskäl. Antingen ligga här och småfisa i ett alldeles nyspårat spår eller välja tempo efter eget tycke, men då i ett utslitet spår. Jag valde det andra alternativet. Jag ville gärna i mål innan de stängde kontrollerna...

När det väl var en lucka fram till näste man så gick jag såklart in i superspåret igen tills jag kom ikapp. Då fick jag byta igen.

Några kilometer innan Oxberg skymtade jag ett par kände ansikten i en av kurvorna. Det var mamma och pappa som överraskade med att placera ut sig längs spåret, inte bara i själva kontrollområdena. Väldigt välbehövligt och väldigt kul!

 

Nu började jag känna segervittring. Samtidigt var jag ganska less och trött. Den här sträckan var, av vad jag minns, ganska intetsägande. Nu började jag på allvar räkna kilometrar. Strax innan Hökberg skulle kilometerskylten gå under 20, och det betydde att det inte är så rackarns långt kvar. Två mil liksom, det är ett hyfsat långt träningspass. Det klarar jag, tänkte jag.

Strax innan Hökberg hade de strategiskt placerat ut sig, mina små pådrivare. Precis innan en uppförsbacke fick jag syn på dem, hejandes. Jag stannade och blev bjuden på coca cola blandat med neskaffe. Smack! Det gick rätt upp i knoppen och min energi riktigt sprutade. Jag kände att det kvittar vad för backe som kommer härnäst, jag flyger uppför K2 om det skulle vara så! Energin var effektiv men ganska kortvarig. Efter en kvart var jag nere på normalnivå igen.

 

I Hökberg rasade min mage. Jag hade inte ätit någon sedan klockan 05:00 på morgonen. Ingenting förutom alla förbannade geléklumpar som folk sa skulle vara bra för energin, orken och allt vad det var. Geléklumpar, bars, blåbärssoppa och en häxblandning på kaffe och coca cola. Jo, tjena. Det hade väl vem som helst kunnat klura ut att magen skulle säga ifrån. Hade jag varit mitt ute i skogen, som jag var i princip hela tiden, hade det fått bli till att sätta sig på huk. Jag hade även kramp. Kramp i bröst, triceps och ett område snett nedanför nacken. Mamma löste upp några resorb med fingrarna i en termosmugg medan pappa gav mig stenhård "massage". Det hjälpte för stunden.

Sträckan Hökberg - Eldris var psykiskt jobbig. På riktigt. Och det är inte bara som jag säger. Jag var faktiskt riktigt nära till tårar ett flertal gånger. Jag var så uppgiven, trött och förbannad på skidor och spår. Nu hade nämligen solen gått ner, och temperaturen hade krupit under nollan. Det hade varit plusgrader hela dagen. Och samma geni som gjorde kalkylen med all gelé, kan även räkna ut att slaskiga spår fryser till is när det blir minusgrader. Till råga på allt hade kramperna som pappa botade, kommit tillbaka.

Med stenhårda, isiga spår var det omöjligt att få fäste. Har man inget fäste finns det bara en sak att göra - staka. Staka. Staka. Staka. Sen när du har stakat i en mil, ja då stakar du lite till.

 

Här kom vinnarskallen in i bilden. Under loppet hade jag vallat om skidorna tre gånger i olika vallarstånd. Inte nu. Nu sket jag fullständigt i allt vad valla hette. Jag hade folk som stod och väntade på mig vid mål. Jag tog en kopp blåbärssoppa och en "bulle", som egentligen var en torr brödbit med kardemumma i, och trängde mig förbi alla i min väg och begav mig ut i spåret igen. Nu skulle jag i mål så snabbt som möjligt, och gärna slå min vän Mattias tid. Jag visste att jag låg hyfsat till för just det.

Det här var den absolut bästa sträckan på alla vis! Bra spår, bra snö, bra fäste. Jag kunde stå på riktigt bra! Jag hade sparat lite krafter till just den här sträckan. Nu om någon gång gick det att sträcka ut ordentligt och verkligen ta ut sig.

Jag hade stått på benen genom hela loppet. Inte fått käka snö en enda gång - tills nu. Folk som inte kan åka skidor i nedförsbackar kanske ska ta och lära sig det först innan man ställer upp i världens längsta skidlopp(?)

Kort sammanfattat kan jag säga att det kom folk i vägen och jag åt snö som aldrig förr. En riktig praktvurpa var det. Rakt på höften för att sedan göra sälen i cirka fem meter med skidorna i vädret. Som tur var gick inget sönder. Det här var 3,5km från mål. Jag hade blivit tokig ifall något hade gått sönder när det inte ens är fyra kilometer kvar!

Inför upploppsrakan ville jag få den där tävlingskänslan som är så härlig. Så jag stod på ganska ordentligt tills jag låg sisådär 10 meter bakom en kille. Då var det dags för spurt. Jag ville verkligen spurta om någon. Och det gjorde jag. Jag fick till och med beröm av speakern. Om det sen var någon form av inbäddat hån eller om det var uppriktigt, det vet jag inte. Vem gör en sån spurt för att slåss om plats #7000 liksom? Känns onödigt egentligen.

I mål väntade hela kollektivet som följt med hela vägen med en liten minikrans och en chokladmedalj. Jag svepte en gainomax så snabbt att Olivia knappt hann släppa den. Jag var trött, jag var utmattad, jag hade ont och jag var riktigt förbannat nöjd! Mitt projekt var avklarat.

 

Ja, vad händer nu? Nu är det tillbaka till vardagslunken med mer träning. Nu kan jag koncentrera mig på lite annan träning än bara längdskidor och kondition. Tillbaka till gymmet med andra ord! Bloggandet kommer jag inte att lägga ner. Jag tycker det är roligt och folk verkar uppskatta det, så jag kommer fortsätta med det. Om det blir en helt ny eller någon form av fortsättning kommer ni få reda på snart. Det lär inte dröja länge. Jag har redan nya planer i huvudet...

 

 

 

Imorgon bitti styr vi räsersaaben mot nordligare breddgrader. Då är det dags!

 

Under själva vasaloppet kommer jag att behöva all pepp jag kan få, och det vore oerhört roligt att få!

De har placerat ut jättestora skärmar längs med spåret hela vägen. Så när jag närmar mig en skärm så känner skärmen av det, tack vare mitt chip som jag kommer ha runt foten. När jag är tillräckligt nära skylten så dyker era hälsningar upp och jag lyser upp och får lite extra krafter. Det vore grymt!

 

För att skicka en hälsning går ni in HÄR.

Det finns två stycken Mattias Nilsson som är födda 1990 som ska åka. Jag är den med startnummer 1611.

 

För den som vill kan man följa loppet i mobilen också. Ladda ner appen "Vasaloppet vinter 2013". Där kan man följa med hela vägen. Sök på namn eller startnummer. Jag åker "Öppet spår söndag".

 

Önska mig lycka till!

Jag känner mig bättre och bättre för varje dag. Under de senaste dagarna har jag dock förlikat mig vid tanken att det kanske inte blir något vasalopp.

Mina närmaste, och jag själv för den delen, har förbjudit mig att åka ifall jag är dunderförkyld eller har ont i halsen. Det må låta lite småfjantigt, men alla vet hur det är att vara jätteförkyld. Orken sätts ner något enormt, och efter en sån kraftansträngning som det faktiskt innebär att ta sig de där nio milen, kan det få förödande konsekvenser på t.ex hjärtat. Så, känner jag mig inte bra så blir det inget lopp.

 

Men! Som sagt, jag känner mig bättre idag. Jag har inte ont i halsen och jag är inte förkyld. Lite snorig kanske, men inte förkyld. Så som det ser ut nu så bör det bli start på söndag. Jag kan knappt beskriva med ord hur besviken jag skulle bli ifall så inte blir fallet. Jag har "sett fram emot" det här i nästan ett år, jag har mina närmaste vänner med mig där uppe för att heja på, och det ska bli kalasväder. Vad mer kan man begära? 

 

 

 

Idag skulle jag hämta ut min telefon som varit på "lagning" under en veckas tid. Tydligen så lagar apple inte sina telefoner, de skickar ut nya direkt. Det tackar jag och min garanti för, då den går ut om åtta dagar. Tack apple!

 

Jag drar mig alltid för att gå till telias butik här i stan. Det tar sån fruktansvärd tid så det är helt sjukt. Jag jobbar inte inom branchen, och jag varken tänker eller vill trampa någon på tårna; men vad kan ta såpass lång tid? Jag förstår inte riktigt.

På vägen dit försöker jag gå så fort jag bara kan. Alla jag har framför mig är potientiella teliakunder som ska krångla och ha sig, och i och med det sätta vedklossar tjocka som trädstammar, i telias köhjul. Ett hjul som redan fått sig en och annan törn.

Jag ser en kvinna inom rimligt omkörningsavstånd och ökar takten, allt för att kunna göra en så snabb omkörning som möjligt. Man ska helst komma i såpass hög fart att personen i fråga inte riktigt hinner reagera, och då själv börja accelerera. Hon tänker förmodligen nämligen samma sak som jag. 

Det värsta är när man kommer fram till dörren och så kommer det någon från motsatt håll och går in precis före. Jag riktigt kokar inombords eftersom jag vet att det innebär sjukt mycket längre väntetid. Idag satt jag och väntade i 45 minuter på min tur. Det var tre "kassor" öppna och sju nummer före mig, varav tre blindnummer. Alltså folk som gett upp och lämnat sin köplats. Vi säger fyra nummer, tre kassor - 45 minuter.

 

Jag lyssnar med öron stora som Lucky Lukes askfat på pågående konversationer mellan säljare och kund. Allt för att själv bilda mig en uppfattning om vart i säljcykeln de befinner sig. När jag märker att "jo, nu börjar de runda av", är det som att ett regnbågsfärgat rus går igenom kroppen. Man blir alldeles till sig av glädje! Då kommer det - merförsäljningen. Det där jävla merförsäljandet.
Precis det här inträffade idag. Paret i fråga skulle precis tacka för sig och gå, varpå säljaren frågar "Jag tänkte bara på en sak. "Vad har ni för bredband i stugan?" Varpå kvinnan frågar sin man "Ja, älskling, vad har vi?" Helvete! Tillbaka på ruta ett. Säljaren börjar om från början, men nu med bredbandsfrågor. Min regnbågsfärgade eufori byts ut mot en askgrå kyrkogård. Jag blir förbannad inombords och drar en suck lite djup som det djupaste hav.

 

Det blir till slut min tur, och jag blev klar på max fem minuter. Allt jag ville göra är att vända mig om mot alla kunder, slå ut med armarna, sätta upp näsan i vädret och ropa "And tha'ts how it's done!".

 

 

Efter påtryckningar på facebook angående mirakelvattnet "kan-jang", kände jag att det inte fanns mycket att förlora. Jag kröp till korset och gick till apoteket efter jobbet. Sjukt literpris på det förresten. Närmare 800kr/liter...

Som om inte en häxbrygd vore nog, gjorde jag även ett besök på ica och köpte ingefära, honung och lime.

Båda drycker smakar lika illa. Dock ska inte "medicin" smaka gott. Allt är alltså som det ska.
Något jag har märkt är att; tar man för mycket ingefära blir det ohyggligt starkt. Men jag känner att det riktigt spränger bort bakterierna!

 

Varje gång vädret dyker upp i tv-rutan börjar jag fundera på en sak. Varför i hela friden klipper de in Island uppe till vänster, när de ändå inte visar något väder?! Är det för att de stackars islänningarna som bor där, långt ute på havet, inte ska känna sig mer avskärmade och ensamma än de redan gör? Jag förstår verkligen inte vitsen. Är det någon som sitter inne på någon som helst fakta om det här ämnet - dela med dig!

 

 

 

 

 

 

Hypokondrikern i mig hade rätt. Idag vaknade jag upp med halsont. Inte inbillat halsont, utan riktigt.

Det är så sjukt typiskt! Nu blir det en kamp mot klockan för att bli kvitt baskiluskerna.

 

Idag efter jobbet var det raka vägen mot apoteket för att öppna tjocka plånboken. Jag funderade på hur mycket jag skulle öppna den. Kan-Jang till exempel, hjälper verkligen det, eller är det bara en massa plantor som någon häxa mosat ihop och blandat med vatten? Jag har svårt att tro på allt sånt där som kommer från växtriket. Medicin för mig ska vara framställd och framtagen i ett vitt och sterilt labb. Helst med så mycket kemikalier och annat jox som möjligt!

 

Jag slopade kan-jang, men fick i alla fall med mig nytt gurgelvatten och lite halstabletter. Såg häromdagen att det gurgelvattnet jag använde gick ut i juli 2011...

Nu är det kurering för hela slanten och hoppas på det bästa. Glada tankar!

 

 

 

Det kom in en gammal väl till mig på jobbet idag. Eller nej, två gamla vänner faktiskt! Matilda och Jonathan kom in och hälsade på. Jag träffar dem så oerhört sällan, så det är alltid kul när de har vägarna förbi och väljer att kika in en snabbis. Dock blev det en ganska lång snabbis idag. Det var fullkomligt dött i butiken, så jag hade tid att byta några ord med dem.

 

Jonathan berättade om diverse raketmedel som han tryckt i sig när han cyklade vätternrundan, och sa att de verkligen hjälpte honom. Han rekomenderade starkt att jag också skulle ge dem en chans. Varför inte liksom? De lär ju knappast försämra min prestation. Viktigt var dock att jag provade i alla fall gelén innan så att inte magen slår bak-ut i risbergsbacken.
Sagt och gjort. Jag plockade ihop en liten gottepåse med diverse saker från "enervit". Det var någon flytande gelé, ett par powerbars och lite druvsocker. Nu kan inget stoppa mig! Jag förväntar mig nu stordåd, både av mig själv och av dessa produkter.

 

Hypokondri var det ja. Jag är så förskräckt över tanken att bli sjuk/få ont i halsen till nästa helg, så jag går och oroar mig hela tiden och känner efter varje gång jag sväljer ifall det kanske gör lite ont. Hade det varit vilken struntvecka som helst som närmar sig så hade jag förklarat mig fullkomligt frisk och gett mig ut och tränat. Nu när det står så mycket på spel vågar jag inte. Jag kan ju ha något som ligger där i halsen och lurar, och det monstret vill jag inte väcka! Jag irriterar mig på mig själv att jag går runt och tänker såhär. Jag försöker glömma bort det och säger ständigt åt mig själv att sluta larva mig, men det hjälper föga.

Imorgon är det jag som går och rensar apotekets halshyllor från golv till tak, bara för att förebygga.

 

 

 

Enligt yr.no, som sägs ska vara den mest pålitliga hemsidan när det gäller väder, ska det vara drömväder nästa vecka då det är dags. Det är det här jag har gått och, inte oroat, men hållt tummarna för, mest av allt. Mycket kan man påverka själv, men inte vädret.

Med riktigt skitväder blir det inte roligt, inte överhuvudtaget. Med sånt här väder däremot, då kan det kanske bli helt okej!

 

Håll en tumme eller två för att det håller i sig!

Jag vaknar, går upp, sätter på äggen och går sedan in i badrummet. Det var ett tag sedan jag vägde mig, så jag tänkte att det vore intressant att veta var jag står. Tydligen står jag helt fel..

 

 

Hej!
Jag tror jag ska sluta skriva "hej!", gå mer pang på rödbetan. Skitsamma ifall jag säger hej eller inte. Jag hejar på er ute i det verkliga livet istället.

Anyway. Jag tänkte att det kunde vara hög tid att gå in och läsa på lite vad som gäller om och kring vasaloppet. Det visade sig vara en hel del saker jag inte tänkt på. Det ska lämnas in ombyteskläder som ska köras med lastbil, vägar är avstängda osv.

 

Det fanns en flik som hette "sms och appar". Om det finns någon som under den där söndagen om 10 dagar skulle vilja följa min väg från sälen till mora, så laddar ni ner appen "Vasaloppet vinter 2013". Fungerar till både android och iphone. Väl inne i appen knappar ni in mitt startnummer 1611, så kan ni följa mig hela vägen! 

 

Jag tittade på lite kortfilmer och läste om lite allt möjligt, och jag blir bara mer och mer laddad för varje dag som går. Det enda som fick min mage att vända sig tre varv och hoppa ut genom ändtarmen var det här:

 

"För att få en så positiv upplevelse som möjligt bör du innan du ställer dig på startfältet i Berga by, Sälen, ha förberett dig genom att under hela hösten tränat varierat gärna tre gånger i veckan. Du bör ha åkt åtminstone 50 mil. "

 

Finn ett fel..

 

Nu är jag dock inte ute efter någon "trevlig upplevelse". Det här handlar om att överleva!

 

 

Tjena!

"Sa'ru'nte ha're ena köpp kaffe?"

Jag har alltid tackat nej, och känner mig precis i det ogönblicket som ett litet barn. Vuxna ska ju dricka kaffe. Eller? Igår tog jag dock min första, nej andra, kopp kaffe på eget initiativ.

 

Det smakar fruktansvärt. Nu har jag aldrig smakat kryddad pappersmassa, men det är lite så jag tycker att det smakar. Uääk! Men, är man trött så är man. Och tro det eller ej, det hjälpte faktiskt med kaffe! Jag har alltid hävdat att det är mest inbillning det där med att man blir pigg av kaffe, men jag får nog vika mig där.

 

Jag gjorde misstaget att ta kort efter att jag hällt i en skvätt mjölk. Det ser ju direkt helt klart mindre vuxet ut. Rookie mistake.

Nu blir det intressant att se ifall jag fortsätter förpesta mina smaklökar med den här vedevärdiga drycken. Jag har dock väldigt svårt att se mig själv hälla upp en kopp kaffe bara för att det är gott...

 

Halloj!

Idag på jobbet pratade vi mycket vasalopp. Det blir oerhört mycket prat om vasaloppet vart jag än går numera. Det ska bli oerhört skönt när det är över och jag kan, rent ut sagt, skita i allt som har med det att göra! Vi gled in på utrustning och kläder och så småningom underställ.

 

I söndags märkte jag att mitt underställ inte riktigt håller måttet. Det är inte det dyraste, och inte det bästa understället man kan ha, men för de ändamålen jag har använt det för har det fungerat. Jag har aldrig tränat med det på det sättet och svettats så kopiöst som man faktiskt gör när man åker skidor. Jag blev precis skyblöt om överkroppen och fukten transporterades inte bort från kroppen som den ska överhuvudtaget. När vi stannade mellan varven och tog en banan och en klunk vatten, blev jag iskall. Kan vara därför jag har lite ont i halsen nu kanske.

 

Jag har namnsdag snart, och kom på den briljanta idén att mamma faktiskt brukar ge mig något på min namnsdag. Något lite symboliskt sådär. Jag slog henne en pling, och hon tyckte det lät som en riktig pangidé. Jag får något jag behöver, och hon slipper ta sig ut för att köpa det. Win win!

 

Eftermiddagen, eller snarare kvällen, bjöd på O´learys och champions league med Oscar, Jacob, Robin och Marcus. Helt ärligt skiter jag mer eller mindre i hur det går för PSG. Jag tycker mest det är kul att umgås och träffa vänner. Skulle de dock, mot all förmodan, gå såpass långt som till en final, skulle jag helt klart unna Zlatan en seger där. Han har kämpat så länge för att få höja CL-pokalen mot skyarna. Det kan han allt vara värd.

 

Imorgon ska jag traska runt på stadium mellan 09-15. Tanken är att jag på eftermiddagen ska åka lite schidor (skidor med värmländsk dialekt), men frågan är om jag vågar det med min hals osv. Jag får se hur det känns imorgon. Det kanske är dumt(?) Vi får se!

 

 

 

Godmorgon!

Igår började jag ana vissa känningar av halsont. Idag när jag vaknade upp var mina misstankar befogade. Jag har fortfarande inte ont i halsen, men jag känner att det är något på gång. Det skulle inte förvåna mig för fem öre ifall jag ligger sjuk, knockad av sjukdom, när det är dags att åka upp till sälen.

Är det här något som ska bryta ut så får det mer än gärna göra det nu, inte om 10 dagar.

 

Vi har handsprit ståendes på jobbet lite här och där. Jag får helt enkelt börja överanvända det samt fortsätta gurgla mig med sånt där äckelpäckel till gurgelvatten. Jag såg för övrigt på förpackningen idag att det stod "Användes före 2011-07". Har det ingen effekt längre så kanske jag i alla fall lyckas med lite placebo. Sålänge jag slipper halsont så struntar jag i på vilket sätt jag kommer dit.

 

Nu ska jag strax knalla iväg till jobbet. Jag och Olivia klunsade (sten, sax, påse) igår om vem som skulle få ta bilen idag på morgonen. Den lille vann, så jag får snällt ta min påse med matlåda och äpple och traska. Med musik i öronen och varma kläder så går det rätt okej faktiskt.

 

 

 

Tjena!

Häromdagen tog jag och min polare Emil oss upp till berget. Tre mil avverkades förvånansvärt smidigt. Eftersom det inte finns något längre spår än 1 mil, så fick det bli tre varv helt enkelt.

Varv ett och varv två gick helt smärtfritt. Jag kände mig hur fräsch som helst. När vi sedan gick in på varv tre började jag känna mig lite småtrött i armarna. Jag tror dock det berodde på att jag kände vittringen av mål och jag tillät mig själv att bli trött på ett annat sätt än jag skulle om jag hade haft lika många mil kvar. Jag började bli hungrig och kände att det inte var lika kul längre, jag ville bara hem. De känslorna är det bara lägga åt sidan när det väl kommer till kritan. Jag tror till exempel inte jag kommer känna på samma sätt när jag avverkat tre av de nio milen. Snarare när jag passerar 7-milsskylten.

Tre mil klarades i alla fall av i helt okej tempo, lagom tempo. Det kändes bra!

 

Jag märker att folk tvivlar på mig. Visst, jag är själv inte övertygad om att jag klarar det, men det ska ta mig fan gå, och jag ska göra precis allt jag kan, och kämpa för allt jag är värd! Allt tvivlande, vet ni vad det är? Tändvätska! Kanske till och med den bästa av tändvätskor. Jag vill så gärna bevisa för alla att det går. Om tretton dagar har vi svaret.

 

 

 

 

Hej!

Melodifestivalen. Detta årliga återkommande musikjippo. Vad ska man tycka om det egentligen?

Personligen anser jag att det musikmässigt är på väg rakt ner till Hades. Lik förbannat blir man sittandes där, ihopkurad i soffan med en skål chips och en nyöppnad, kall cola. Jag gillar evenemanget och idén, men vad är det för musik det bjuds på egentligen? Det är knappast ett smörgåsbord av genrer som dukas upp.

Det ser ut på samma sätt varje år.

 

Jag är inget musikorakel, men jag tycker att lite mer variation inte skulle skada.

Sen undrar jag även vad som hänt med de lite mer etablerade artisterna. Förmodligen tycker de inte att det finns någon mening med att slösa tid på melodifestivalen. Vad hände med Andreas Johnson? Vad hände med Martin Stenmark? Kan inte Pontare våga sig på en comeback? Det är till och med att jag sträcker ut armarna och ropar efter Carola! Vad bjuds vi på istället? En bajsnödig 19-årig kille med hybris, redo att erövra världen. Jag läste en intervju med den här Anton Ewald. Jag avskyr skrytsamma personer. Han är nykomling, ingen vet vem han är och han går ut och säger att han är såpass säker på att vinna att han säger till folk att de inte behöver slösa sina pengar på honom. Vissa kanske tycker han är "skön", eller liknande. Inte jag!

 

Jag gillar Sean Banan, det gör jag faktiskt. Jag tycker han är lite smårolig, men någon musiker eller sångare - det är han då inte. De skulle kunna släppa lös bröderna Bronett och låta de gå bananas med ett gäng elefanter kring sig, samtidigt som någon nyskriven smörja av Fredrik Kempe med den tillhörande, och alltför förutsägbara tonartshöjningen i slutet dundrar ut ur högtalarna. De skulle garanterat vinna.

 

Skicka in lite ny musik! Våga ta ut svängarna. Bjud in något riktigt rockband. Bjud in något riktigt punkband. Bjud in någon riktigt duktig rappare! Hur kul vore det inte att se band som "Neverstore" "Corroded" och "Petter" i melodifestivalen? Då kan vi snacka folkfest!

 

 

 

Hej!

Var idag uppe med Robin i vår allas älskade billingebacke. Jag kände att jag inte orkade vänta tills sälen för att få prova mina nya K2:s. De flöt på oerhört bra. Det som direkt slog mig var hur mycket lättare dessa är än mina förra. Kändes nästan som att man tog av sig något när man faktiskt satte på sig dem. Nästa grej var hur skarpa stålkanterna var! Jösses! Det bet nästan för bra. Det är klart, jag har inte slipat mina gamla skidor på hur många år som helst, så skillnaden blir markant.

 

Jag har alltid hängt inne i parken. Jag har dock aldrig varit, och kommer nog aldrig att bli duktig, men jag tycker det är kul att leka lite på de lite mindre hoppen och lite lättare railsen. Det är mycket roligare än att bara åka rakt ner. Idag såg dock det lite större hoppet riktigt trevligt ut, och jag blev såklart oerhört frestad till att testa det. Då gällde det att lyssna på den inre rösten. Han sa: "Nej Mattias, inte nu. Inte två veckor innan vasaloppet. Det vore så sjukt onödigt att skada sig nu." Rösten hade rätt. Det hade varit otroligt olyckligt. Även ifall jag hoppat i liknande hopp, ja, hundratals gånger, så var det faktiskt sju, åtta år sedan. Det är inte så det sitter i ryggmärgen direkt.

 

På måndag ska det tas nya svängar!

 

 

Halloloj!

För det första vill jag påpeka att det är mindre än två veckor till att jag sitter och är nervös i en stuga uppe i sälen. Jag kommer dock vara omgiven av mycket goda vänner, så det kommer bli hur bra som helst. Inte ens två veckor alltså, till det här världsevenemanget som jag "sett fram emot" i nästan ett år.

 

Jag gillar inte riktigt att jag får höra lite här och var om hur "lätt" loppet är. Det gör bara ett eventuellt antiklimax större och värre. Jag kommer bli så sjukligt besviken på mig själv ifall jag inte fixar det. Jag ska verkligen kämpa ända in i kaklet!
Senast igår hörde jag bland annat "Jag har en kompis som aldrig hade åkt skidor förut, men han fick för sig att åka vasaloppet och åkte på strax över 10 timmar". Även "Min kompis ska åka nu i år. Han har dock gått på kryckor och haft gips nästan konstant i 1 1/2 år.."

Överskattar jag vasaloppet? Jag vet inte. Jag vill tro att jag inte gör det. För den dagen tankarna börjar snurra i de banorna att "det är ingen match, det klarar jag lätt", då är det nog fara och färde tror jag. Jag tänker inte överskatta vasaloppet. Det är ändå, uppskattningsvis, 10 timmars stakande som ska avverkas.

 

Igår spelades det innebandy. Varje torsdag kl 16 är vi ett gäng som spelar i helenahallen. Gammal som ung, duktig som mindre bra - alla kan vara med. Jag älskar att träna på det sättet. Innebandy spelar jag för att jag tycker att det är roligt, men jag tänker inte riktigt på att jag faktiskt springer mer eller mindre konstant i 60 minuter. Det är grym träning! Samtidigt som man har roligt får man alltså bra träning. Det kan ju inte bli bättre! Känner du att du vill vara med och lira - hör av dig!

När jag kom hem slog det mig, "Varför inte göra armhävningar och sit-ups?" Direkt så var vi där med det där fröet som planteras, som jag skrev om häromdagen. Så fort jag får en genomförbar idé - det är bara göra det på en gång, för jag vet att jag så småningom kommer att göra det oavsett. Det var bara slänga sig ner på golvet och börja pumpa. 100 av varje blev det.

Jag vill också passa på och säga hur mycket jag uppskattar alla glädjande kommentarer jag får! Både här i kommentarsfältet och i verkliga livet. Jag läser alla och svarar på de allra flesta. Det ger en oerhörd tillfredsställelse att så många läser, bryr sig och ibland lämnar en och annan hyvens kommentar. Tack!

 

 

Tjena!

Jag tänkte mig börja skriva om lite annat än bara träningsrelaterade saker. Jag vet att folk tycker det är skoj att kika in här och läsa om mina upptåg. Men efter vasaloppet då, ska jag fortsätta skriva då? Jag tror det. Just nu tycker jag det är rätt trevligt att hamra in mening efter mening här på blogg.se.

 

Vad ska man skriva om då? Jag hade en blogg för några år sedan där jag skrev om min, för mig, ganska tråkiga och gråa vardag. Den kanske inte är så tråkig ändå(?) Vad vet jag! Dock måste jag fasa över den här bloggen till min gamla när vasaloppet är passé. Kan inte ha en blogg som heter "vägen mot vasan" när det inte längre handlar om just vasaloppet.

 

Det blir till att börja skriva om hur jobbet har varit, vilken färg jag har på kalsongerna för dagen och att saltet är slut. Sånt som alla vanliga svenssonbloggare skriver om. Föga intressant för vissa. Mäkta intressant för andra.

Så får det bli. Börjar redan nu;

Idag har jag blå/lila kalsoner. Jobbdagen idag var oerhört lugn, hände inte mycket. Det finns fortfarande salt kvar.

 

Ja, det kommer ta ett tag innan jag kommer in i vardagsskrivandet, men jag ska ge det ett ärligt försök.
Imorgon ska jag till exempel till Mariestad för att hälsa på Micke. Sverige tar emot Argentina i en träningsmatch. Den ska såklart spanas in. Jag har redan nu börjat fundera på vad jag ska svara när förslaget om pizza kommer - för det kommer komma. Det kommer alltid. Jag vill ju ha pizza, det är ju så fruktansvärt gott. Jag har dock tänkt att sköta mig ända till vasaloppet. Jag skulle kunna försöka köra med att försöka inbilla mig att det är bra att ladda med kolhydrater. Kanske blir så, vi får se.

 

Hej så länge!

 

Hejsan hejsan!

Jag åker inte bara längdskidor, jag är även ett stort fan av utförsåkning. När jag åker utför åker jag inte riktigt som alla andra. Många säger ju att de "åker skidor". Jag säger att jag "leker skidor". Det ska hoppas, det ska railas på diverse rör som demolerar skidorna och det ska snurras i backarna. Det här gör att det sliter väldigt mycket på mina skiis, och att jag är i behov av att skidan har twintip. För de som inte vet vad "twintip" innebär så betyder det att skidan är uppböjd i båda ändar.

 

Mina numera gamla skidor köpte jag i oktober 2005 - sju år sedan. De ser ut som något som spolats upp på stranden efter en lång festnatt. I flera år har jag gått och funderat på ifall jag ska ta och införskaffa mig ett par nya, men aldrig riktigt förmått mig till att lägga ut de pengar det faktiskt kostar.

För någon månad sedan hittade jag ett par som jag ville ha, men jag tänkte att jag väntar tills det blir rea. Nu hade det blivit rea och det var dags att göra slag i saken.

Med en härlig rea i ryggen, lite intjänad bonus plus personalrabatt fick jag dem i princip gratis. Jag känner mig som ett barn på julafton! Nu kan jag titelera mig som stolt ägare av ett par K2 Domain.

 

På måndag ska jag ta ut dem för att testa. Med mig kommer gossen jag var ute med idag vara.

Jag och Oscar försöker se till att ses lite då och då. Det är alltid trevligt och vi pratar om lite allt möjligt. Håll för övrigt utkik efter deras nya skiva som släpps på onsdag (6/2).

 

 

 

Hej!

Idag var tanken att jag skulle göra ett av mina många besök hos min kanske alldeles för nära vän, Robin. Nu föll det sig som så att han har en javauppgift i skolan att kämpa med. Känns som att högskolestudenter inte gör annat än att pluggar. Jag själv har aldrig upplevt livet på högskola, så jag vet inte riktigt hur det är.

En annan vän till mig, Annie, hon vet jag har pluggat. Hon har pluggat, och pluggat, och pluggat. Satan vad hon har pluggat! Varje gång man pratar med henne så är hon redo för att drunkna i böcker och inlämningar. Nu är hon dock klar, och förhoppningsvis tycker hon att det var värt det.

 

Nog om högskola! Vart var jag? Jo! Jag skulle ju till Robin, men det blev som sagt inget med det. Kvällen var nu istället vidöppen. Nu när det, på dagen faktiskt, är tre veckor kvar till startskottet viner genom luften känner jag att jag måste ta vara på tiden på bästa möjliga sätt.

Jag var inte jättesugen på att dra på mig alla grejerna för att ta en mil uppe i skidspåret, även fast det kanske hade varit mer taktiskt. Jag drog på mig löpargrejerna istället och begav mig ut. Jag kände att tränings- och svettnerven riktigt glödde! (Nej, ingen ironi)

 

Olivia frågade "Hur länge tror du att du blir borta? Vart ska du springa?" "Dit näsan pekar", svarade jag. Och så blev det. Fram tills att jag tog mitt första kliv hade jag ingen aning om vart det skulle bära av. Tanken att ta rundan som jag brukar köra på inlines slog mig. När väl en tanke av sådant slag slår mig, då är det väldigt svårt att inte lyda. Har tanken väl fått fäste och det är genomförbart - ja då ska det mycket till att jag inte gör det.

Nu är inte det här en runda att höja till skyarna och ses som omöjlig på något sätt. Men för mig som varken är en god eller van löpare var det ganska jobbigt.

Tanken var inte att det skulle gå fort, bara att det skulle ta en liten stund. Det är den typen av träning jag behöver nu.

 

Några timmar innan jag stack ut hade jag sagt på jobbet att jag funderade på att börja göra 100 armhävningar och 100 situps de dagar jag inte tränar. Det här förbannade fröet som under de tre sekunderna jag sa det, slog rot, hade när jag kom hem från löpningen, växt till sig till ett bonsaiträd . Bonsaiträd ska man inte hugga ner...

Jaha, det var bara att sätta igång. Mör som en fin stek fläkte jag ut mig på fiskbensparketten och började stånka. 1, 2, 3... 67, 68, 69... 98, 99, 100!

 

Det blev till slut ett riktigt bra träningspass. 45 minuter löpning, 100 armhävningar och 100 situps. Det är bra mycket bättre än att sitta på arslet och trycka på "uppdatera" inne på facebook!

 

 

Hej hej hallå! Har ni saknat mig?

Den gångna veckan har jag och Olivia spenderat nere i egypten, mitt ute på vischan. Vi har bott i ökenområdet Marsa Alam, där det håller på att byggas upp en ny turistort. Visserligen finns det redan ett tiotal hotell, men allt runt omkring (sär- eller ihopskrivning?) är bara sand, sand, sand. Det gjorde faktiskt ingenting. Inne på hotellområdet var allt jättefint och hängde ihop med stranden.

 

Eftersom det är just ett ökenområde är det ytterst ovanligt att det regnar. Vår städkille berättade för oss att det inte regnat på två, tre år, ÅR!- tills vi kom. Det var molnigt alla dagar utom en, varav en det regnade. De sa att det här var väldigt, väldigt ovanligt, och de svenska guiderna hade aldrig varit med om liknande. Man kände sig nästan lite speciell!

För mig som blir så rastlös av att bara ligga och friteras långsamt i en solstol, gjorde det inte så mycket. Vi gjorde mycket annat skoj! Eller, "mycket" var väl att ta i. Vi åkte ut och dök med tuber till exempel. Det var mycket skoj och en kul upplevelse. Vi fick se (och simma med) den ovanliga sjökon. En stor, leende klump som bajsar hela tiden.

 

Nu är det slut på semester #2. Nu är det bara att se fram emot nästa. Frågan är ifall nästa blir så semesteraktig. Det är nämligen sälen och vasaloppet som nalkas.
Jag ser fram emot det! Det ska bli så kul att åka iväg med ett gäng kompisar som man träffar alltför sällan. Sen att kalaset kulminerar i en nio mil lång pina är en helt annan sida av myntet. En sida som jag låter ligga neråt och inte titta på så mycket.

 

Sju dagar, buffé tre gånger om dagen, ingen fysisk aktivitet överhuvudtaget. You do the math. Självklart har jag gått upp i vikt. För första gången sedan Juni väger jag över 100 kilo. 101,2kg vägde jag nu på morgonen. Det ska vi snabbt ändra på!

Det känns som jag har pratat om sluspurt och allt sånt där sedan jag började med det här projektet, men nu är det verkligen upp till bevis. Nu är det verkligen slutspurt, och jag tänker inte låta mig bli omspurtad!