vagenmotvasan

Hej!

Igår när jag satt i mitt neongula undeställ vid datorn och samlade kraft skrev en gammal vän till mig på facebookchatten. Han undrade ifall jag skulle med upp på berget och åka skidor. Tajmingen kunde inte varit bättre!

Jag fick en liten spark i baken och begav mig iväg.

 

Väl uppe höll tankarna om två mil på skidor på att grusas på en gång. Jag förvarar min valla i bilen, men det jag inte tänkt på var att valla fryser. En stenhård valla är ytterst svår att valla med. Det verkade som att det inte skulle gå, och går det inte valla går det inte åka, i alla fall inte för en vanlig svensson. Eliten som kan stå och tokstaka i nio mil kan köra ovallat, men inte jag. Efter en liten stund gav den med sig, och vallan började fastna på skidorna. Nu var ursäkterna slut helt enkelt. Det var bara att ge sig iväg.

 

Vi pratade ihop oss huruvida bra spåren var på milen respektive femman och konstsnöspåret. Konstsnöspåret skulle såklart vara bäst, men den slingan är fruktansvärt backig och jobbig. Vi hade fått rapporter om att milen kunde vara lite halvdan till snömängden. Alldeles riktigt. Här och där var det otroligt fattigt på snö, men med lite skickliga pareringar gick det galant!

 

Efter en mil var jag ganska slut och funderade på ifall jag verkligen skulle ta en till. Vi var precis vid bilen, och jag riktigt kände hur den kallade på mig. "Jag är varm. Jag är snabb. Jag tar dig hem. HEM!", sade den. Det är svårt att argumentera emot det, så jag satte mig i bilen och åkte hem.

 

Nej, såklart jag inte gjorde! Har jag sagt att jag ska göra någonting ska det bannemig genomföras! Jag gick till bilen där jag förvarade min vattenflaska, tog några rejäla klunkar och gav mig ut på runda nummer två. Då min kamrat Fredrik tog ytterligare ett varv på milen törstade jag efter förändring och miljöombyte. Jag bestämde mig för att ta mig an backarna på konstsnöspåret. Tre varv i de förbannade backarna.

Tiden i konstsnöspåret gick förvånansvärt snabbt. I alla fall kändes det som det.

När jag hade någon kilometer kvar till mål kändes det ordenligt i axlarna. Det kommer vara de som ger upp snabbast när det väl kommer till kritan.

 

Hur som helst. Jag genomförde de två milen, vilket är ett absolut måste om jag ens ska drömma om att kunna genomföra ytterligare sju.

Nöjd i hågen, svettig och hungrig begav jag mig hemmåt. Min livs första tvåmilsrunda var avklarad!

 

 

 

Hallå!

De säger att frukosten är det viktigaste målet på dagen. Det måhända, men jag tänker inte vika mig och börja äta äcklig havregrynsgröt som smakar pappersmassa. Jag är nöjd med min frukost. Jag har ätit precis samma frukost och på precis samma sätt i snart 9 månader.

 

Först äter jag upp tallriken med vaniljyoghurt med müslin, helt enkelt för att den är minst god. Med den borta är det rena route 66 till mättnad. Två pärlanmackor med leverpastej och gurka samt två ägg. Bättre blir det inte!

När mackorna och äggen är kvar börjar jag alltid med en smörgås och äter sedan varannan smörgås varannan ägg. Äggen saltas givetvis mellan varje tugga. Inga konstigheter.

 

 

 

Halloj!

Efter en vecka i sälen är jag nu uppvilad och redo för framtida träningar. Okej, nu ljög jag. Jag är inte mer utvilad nu på något sätt, snarare tvärtom. Lite småtrött i kroppen efter all skidåkning samt ett par kilo tyngre. Fantastiskt.

 

Vi höll till i tandådalens sportvåningar. Ett fantastiskt boende som jag varmt kan rekommendera för den som känner att hen föredrar lägenhet framför stuga och som vill ha nära till precis allt samt ski in och ski out. Vi hade 20 meter till nattklubb nr ett, och 75 meter till nr två. Inte fel.

 

Härnäst åker jag med Olivia till egypten för ytterligare träningsläger. På onsdag natt bär det av emot sydligare breddgrader. Det blir kalas!
Om man ska prata lite allvar då. Allt det här stör faktiskt min så kallade "uppladdning" ganska rejält. Kosten blir helfel och träningen uteblir i princip helt. Visst, det går att äta rätt och träna mer eller mindre hela tiden om man bara vill, men let's face it - det gör man inte. Är man på solsemester med all inclusive sätter man sig inte och kalasar på ett gäng morötter och en burk egyptiskt keso.

 

Nu är det 37 dagar kvar till start. Det känns faktiskt bra i magen. Jag är tävlingssugen och riktigt förväntansfull. Det enda orosmomentet jag har just nu är min högra arm som jag fick känningar av i veckan. Hoppas den inte ställer till med en scen.

 

På måndag har jag tänkt att göra mitt första långlopp. Jag kan inte skjuta det framför mig längre. Det finns inga alternativ, jag måste köra några längre lopp innan det är dags. Jag tänkte börja med två mil, så får vi se hur det går. Jag är i alla fall laddad!

 

Halloj!

Idag är det handbollsträning. Jag har inte varit med på ett tag pga av stukad fot. Nu är den helt okej, och jag är riktigt sugen på att köra lite igen. Jag kommer dock ta det väldigt försiktigt. Kommer till exempel inte vara med och spela match, i alla fall inte på någon position med alltför mycket närkontakt.

 

Jag har även min arm att tänka på, så några 100%-skott blir det inte heller tal om. Vill inte göra något dumt nu när vasan närmar sig med stormsteg. Jag är med idag för att springa av mig. Ska springa så mycket det bara går.

Jag ser det som gratisträning. Kan hända att jag sticker in till gymet bredvid och kör styrka medan de andra spelar.

 

Dagen till ära har jag flyttat över mitt ankelskydd till höger fot, alltså den som är stukad. Med foten mer eller mindre helt fixerad ska det vara lugna puckar! Hoppas allt går bra.

 

För ca en månad sedan

 

Hej och hå! Syrenerna viner, folk slänger sig undan för att ge plats åt nyttighetspatrullen!

 

Jag har en annorlunda känsla i kroppen. Jag har strävat länge efter att förändra mitt kroppsliga utseende, men har hela tiden på något sätt känt innerst inne att jag kommer mer eller mindre falla tillbaka i gamla hjulspår. Tråkigt men sant. För första gången har jag en känsla som säger annat.

Idag var ett typexempel på hur jag ska försöka bygga upp min vardag.

 

När jag var och handlade på ica stod jag och höll i en liten chokladbit. Det hade varit så gott efter maten. Jag ställde mig frågan "Känns det där verkligen nödvändigt?". Svaret blev "nej". Jag lade tillbaka chokladbiten och gick och betalade.

Idag slutade jag klockan 20:00, då är man inte jättesugen på att ställa sig och laga mat när man kommer hem. Ofta när jag slutar 20:00 brukar jag göra ett besök hos wallermans, en pizzeria som ligger 5m från mig. Inte idag.

Idag åt jag avocado, keso och en köttig kabanoss. Oerhört gott faktiskt! Visst, nu ska inte jag vara sådär löjlig och säga att "Åh, det är minst lika gott som pizza", för det är det inte. Det är inte ens i närheten av en Milano special.

Däremot känslan efter. Alltid när jag ätit pizza känner jag mig lite skyldig. Lite dålig. Efter att ha tryckt i mig lite nyttigheter än känslan en annan. En bättre känsla.

 

Nu ska inte jag gå och käka barkbröd och äta havregrynsgröt till frukost för att följa upp med en bönsallad med vatten till lunch, absolut inte. Jag kommer häva i mig en flötig megapizza från alpina någon gång ibland. Men som sagt, kanske slänga in lite mål av det här slaget lite oftare. Gick ju oerhört snabbt att färdigställa och smakade inte helt dumt. Jag är taggad inför vad som komma skall!

 

Hej!

Jag har precis hämtat mig efter min eminenta julstädning. Kort sammanfattat: Det blev lite fel.

 

Allt började med att Olivia prompt skulle ha en riktig gran, nu när vår första jul i vår första gemensamma lägenhet nalkades. Jag ville inte ha en riktig gran. Riktiga granar barrar! Alla som lever i en relation vet att man måste välja sina duster, och här valde jag att backa. Om det nu var så viktigt med en gran, så fine!

 

Jag har aldrig köpt en gran till mig själv förut. Jag vet inte vad man ska tänka på, hur den ska skötas osv. Vi köpte juleträdet, placerade den i vår nyinköpta julgransfot och skruvade åt. That was it.

Jag märkte dock ganska snart att det inte riktigt var som det alltid varit hemma. Granjäkeln matvägrade! Ytterst lite vatten gick åt. Tiden gick och vi behövde bara fylla på ytterst lite då och då. Jag mindes att granarna hemma har varit oerhört vätskedrivande.

 

Efter någon vecka började granen bli väldigt känslig för beröring. Minsta lilla touch svarade den med att fälla stora barrbomber ner på fiskbensparketten. Irriterande.

När jag nu, idag, fick för mig att dansa ut granen alldeles för mig själv kom jag till en kritisk punkt.

 

 

Jag gjorde så gott jag kunde. Jag trippade på tå runt granen, med blandat resultat.

När jag sedan fått dän allting kom jag till nästa punkt.

 

 

Även det här gick sådär.

Jag lossade på skruvarna som satt inne i stammen. Dock inte tillräckligt...

Efter att ha gått ett par meter märker jag att foten har hängt med. Foten hänger och dinglar och skvätter ut en barr/vattensörja över golvet, och jag känner mig som pappa Rudolf. Happ. Lyckat!

 

Jag ställer ner både gran och fot igen och lossar ordentligt. Vid det här laget har fruktansvärt mycket barr lossnat. Tanken var att jag skulle knipsa av alla grenar inomhus och sen lugnt och stilla bära ner stammen. Det gick inte för sig. Så fort jag förde in armen och skulle knipsa en gren kom jag såklart åt väldigt många andra grenar, som då såklart vräkte ner barr. Kul.

 

Jag ser ingen annan utväg än att försöka få ner åbäket i ett stycke nedför trapphuset och sen ut genom ytterdörren. Sagt och gjort. Jag hämtar ett par rediga handskar och fattar ett rejält grabbatag. Då kommer nästa problem. Granen går inte igenom dörrarna här hemma. Självklart inte.

Granen slår i på båda sidor och fäller barrbomber över hela lägenheten. Jag ignorerar och tänker att "Har jag väl börjat måste jag fortsätta!" (Det är riktigt vinnarmentalitet det!)

När jag kommer ut ur lägenheten och ut i trapphuset ser jag på golvet att det ser ut som en gräsmatta under mig. Helvete, rent ut sagt. Inte nog med att lägenheten ser ut som världens största barrskog. Nu gör även trapphuset det!

Jag riktigt känner hur den röda Avbryt-lampan blinkar inom mig. "ABORT MISSION, ABORT MISSION!" Det är inte lönt att fortsätta. Jag kommer få städa hela natten! In med allt igen. Köket blev nästa destination. Där såg jag ingen annan utväg än att helt enkelt ta saken i egna händer.

 

Thaithai:s gäster (restaurangen under oss) måste undrat vad som försiggick uppe hos Nilsson/Carlsson. Där stod jag i mjukisbyxor, skidhandskar och löparpjucks och dunkade granen i golvet. Allt för att så mycket barr som möjligt skulle lossna.

Nu i efterhand frågar jag mig varför jag i hela friden valde köket! Varför inte vardagsrummet som redan var alldeles nedbarrat?! Jaja, så blev det i alla fall.

Nu är allt uppstädat och jag konstaterar att nästa år, nästa år är det jag som funderar ett varv till på vilka duster jag väljer.

 

 

Tjabba tjena!

Jag börjar bli rätt bra på det här med uppdateringar, i alla fall helt okej. Jag ger mig själv ett C i dagens betygskala.

 

Idag var jag hos min morbror med familj. Det är alltid trevligt. Idag bjöd de på middag till firandet av min gamle kruttant till mormor. 79 år bastade hon idag!

När vi har "släktmiddagar" dyker alltid fyra samtalsämnen upp:

 

Dagens middag var inte den något undantag. Ämnena plöjdes igenom likt en mogen åker en julidag. 

När vi sedan kom till skidåkning och vasaloppet fick jag min morbror Johan att sätta i halsen. Jag berättade att jag inte hade provat ut mina skidor ordentligt innan jag köpte dem. Han släppte besticken, svalde och tittade på mig med stora ögon. 

 

Saken är som sådan att jag beställde skidorna från en hemsida, skistart.com som verkade vara oerhört proffsig. Där visade de, via ett filmklipp hur de gjorde när de provade ut skidor till folk som fysiskt inte kan närvara vid utprovningen. De använder någon form av tryckapparater. De ställer in dem på den vikten man vill ha och sen provar sig fram. Johan som är uppväxt under Karl den XII:s tid, tyckte det här lät helt befängt.

Såhär kunde vi inte ha det.

 

Jag blev ivägskickad till bilen, där jag för övrigt förvarar mina skidor, och så var det dags för utprovning på det gamla, hederliga sättet.

Varför gör man det då? Jo, det är för att veta hur långt fram man ska sätta fästvallan. Man ställer sig på skidorna med vikten jämnt fördelad på båda skidor, och för sedan ett papper undertill så långt fram man kan. Där pappret sedan tar stopp. Dit ska fästvallan gå.

Jag har klagat på bakhalt till och från. Med facit i hand var det inte konstigt. Jag har vallat för lite och alldeles för långt bak.

Så imorgon blir det nya bullar! Då kommer det slå gnistor om mina röda raketer!

 

Idag är det för övrigt 50 dagar exakt till jag står på startlinjen. Jag är faktiskt taggad! Det känns härligt att tävlingsnerven rycker och sliter i mig.

 

 

Tjena!

Som jag sa, jag och Dumle gav oss upp i spåren igår igen, med förhoppning att det skulle gå lika bra som dagen innan. Icke!

Fem plusgrader, blöt snö och i och med det fruktansvärt dåligt fäste och inte heller något vidare glid, gjorde att det inte blev några rakethastigheter. Framförallt inte uppför. Vi körde hur som helst två varv på konstsnöspåret. Det är bättre än inget, vi får åtminstone skidvana.

 

Nu måste det snart bli minusgrader så att spåren inte töar bort helt och hållet. Enligt YR.no entrar minusgraderna scenen i nästa vecka, så då blir det för spårnissarna uppe på berget att visa vad de går för!

Nästa helg åker för övrigt jag och Svinto (Mattias), Erik och Johan på ett egenkomponerat träningsläger i Sälen. Tanken är att vi bara ska åka utför, men det är nog inte dumt att ta med längdatteraljerna.

 

Hej!

Idag gjorde jag som planerat. Jag tryckte in skidor och stavar i bilen, packade ner hela mina skidoutfit och tog med den till jobbet. När jag klockan 15:00 hade jobbat klart var det bara att svida om.

Jag hade under dagen hört av mig till min goda vän Mattias, som för övrigt också ska åka vasaloppet. Han ska precis som jag åka öppet spår, mycket kul!

 

Jag liksom min gode vän behöver nog i alla fall några kilometer till i benen innan det är dags för den stora dagen. Jag åkte hem till Mattias och hämtade honom efter jobbet, och sen bar det iväg!

När vi kom upp till berget möttes vi av månaden Oktober. Åtminstone kändes det som det. Nästan all snö har töat bort och det var allmänt ruskigt. Dock! Det hade hunnit slå över till en minusgrad, vilket betyder isiga spår. Isiga spår är det bästa, då går det fort! Fart är alltid kul.

 

Vi spände på oss våra skidor och bestämde att jag skulle ta täten. Vi hann åka 50m, sedan hörde vi att någon ropade på oss. "Grabbar! Det är lättare om ni kör åt andra hållet!". Ehm, jaha, tänkte vi. Tydligen var spåret vi var på väg in på avstängt, och det skulle blivit bra jobbigt med en massa jord, grenar och annat bös som inte hör skidåkningen till. Vi vände på oss och åkte andra hållet och in på konstsnöspåret. Där var vi inte ensamma, men finns det hjärterum finns det stjärterum!

 

För mig gick det faktiskt oerhört bra idag måste jag få påstå, i alla fall med mina mått mätt. Jag riktigt kutade uppför den annars så mördande volvobacken. Det gick såpass bra att vi bestämde oss för att ge oss på det imorgon igen. Idag avverkade vi 7km, får se ifall det blir fler imorgon.

 

Mattias och jag skiljer oss på framförallt på en punkt. Jag jublar när det kommer nedförsbackar. Gissa vad han gör...

 

 

Halloj!
Då har årräknaren slagit 2013. Nytt år innebär nya möjligheter, eller hur säger man?

Målet för i år är, såklart, att klara av vasaloppet. Det är "the main goal".

Jag har dock efter ett par mil på skidor nu insett hur inni helsickes långt loppet är. Det är tiostusentals som åker sträckan Sälen - Mora varje år, så det kan dock inte vara omöjligt. Trots det har jag börjat tvivla lite på mig själv. Jag kanske får börja inse mina begränsningar lite, det kanske inte går att åka nio mil på skidor i ett svep när man inte stått på ett par på 13 år.

Det handlar inte om att ge upp som sagt, jag hatar att ge upp, och det ska krävas mer än så. Men som sagt, att inse mina begränsningar och vara medveten om att jag slår i underläge.

 

Men som jag skrev, jag har inte blåst av det hela. Jag ska försöka genomföra det. Det är många som peppar mig och kommer med uppmuntrande ord, och det hjälper faktiskt. Det får näven att knytas i fickan och ögonbrynen böjas lätt nedåt.

Nu är det skit och pannkaka att det blivit plusgrader, men jag tänkte ge mig upp imorgon ändå för att ge spåret en omgång. Beroende på före så siktar jag på 1,5 mil.

Sist jag var uppe och åkte gick det käpprätt åt skogen. Förmodligen är jag för dålig på att valla, för snön fastnade under skidorna så fort jag gick ur spår för att köra om någon. Hörde ni det? "För att köra om någon!" Jorå, det är lite så jag jobbar numera. I alla fall, det fastnade så mycket snö att det blev helt omöjligt att åka. Jag fick helt spänna av mig skidorna, ta dem i handen och skamset vandra längs med spåret. Lagom skoj.

 

Jag har sagt till mig själv att innan jag ger mig upp till sälen i februari så ska jag göra ett lopp på 4,5 mil. Det är halva loppet. Klarar jag det så ger jag vasan ett ärligt och helhjärtat försök. Klarar jag det inte, då får jag se mig besegrad.