vagenmotvasan

Hej!

Idag var tanken att jag skulle göra ett av mina många besök hos min kanske alldeles för nära vän, Robin. Nu föll det sig som så att han har en javauppgift i skolan att kämpa med. Känns som att högskolestudenter inte gör annat än att pluggar. Jag själv har aldrig upplevt livet på högskola, så jag vet inte riktigt hur det är.

En annan vän till mig, Annie, hon vet jag har pluggat. Hon har pluggat, och pluggat, och pluggat. Satan vad hon har pluggat! Varje gång man pratar med henne så är hon redo för att drunkna i böcker och inlämningar. Nu är hon dock klar, och förhoppningsvis tycker hon att det var värt det.

 

Nog om högskola! Vart var jag? Jo! Jag skulle ju till Robin, men det blev som sagt inget med det. Kvällen var nu istället vidöppen. Nu när det, på dagen faktiskt, är tre veckor kvar till startskottet viner genom luften känner jag att jag måste ta vara på tiden på bästa möjliga sätt.

Jag var inte jättesugen på att dra på mig alla grejerna för att ta en mil uppe i skidspåret, även fast det kanske hade varit mer taktiskt. Jag drog på mig löpargrejerna istället och begav mig ut. Jag kände att tränings- och svettnerven riktigt glödde! (Nej, ingen ironi)

 

Olivia frågade "Hur länge tror du att du blir borta? Vart ska du springa?" "Dit näsan pekar", svarade jag. Och så blev det. Fram tills att jag tog mitt första kliv hade jag ingen aning om vart det skulle bära av. Tanken att ta rundan som jag brukar köra på inlines slog mig. När väl en tanke av sådant slag slår mig, då är det väldigt svårt att inte lyda. Har tanken väl fått fäste och det är genomförbart - ja då ska det mycket till att jag inte gör det.

Nu är inte det här en runda att höja till skyarna och ses som omöjlig på något sätt. Men för mig som varken är en god eller van löpare var det ganska jobbigt.

Tanken var inte att det skulle gå fort, bara att det skulle ta en liten stund. Det är den typen av träning jag behöver nu.

 

Några timmar innan jag stack ut hade jag sagt på jobbet att jag funderade på att börja göra 100 armhävningar och 100 situps de dagar jag inte tränar. Det här förbannade fröet som under de tre sekunderna jag sa det, slog rot, hade när jag kom hem från löpningen, växt till sig till ett bonsaiträd . Bonsaiträd ska man inte hugga ner...

Jaha, det var bara att sätta igång. Mör som en fin stek fläkte jag ut mig på fiskbensparketten och började stånka. 1, 2, 3... 67, 68, 69... 98, 99, 100!

 

Det blev till slut ett riktigt bra träningspass. 45 minuter löpning, 100 armhävningar och 100 situps. Det är bra mycket bättre än att sitta på arslet och trycka på "uppdatera" inne på facebook!