Hela kollektivet, alltså alla jag bodde med gjorde mig sällskap till starten för att bevittna spektaklet och önska mig lycka till. Väl där möttes vi av ett gytter av människor, en speaker som ropar ut efterlysningar efter diverse ljushuvuden som tagit någon annans skidor, och långa toalettköer. Spänningen låg i luften och den här nervösa känslan lade sig som en tjock dimma över hela fältet.

 

Pang! Starten gick och ledet började röra på sig. Jag kom iväg relativt snabbt. Skottet gick 07:00 och jag passerade "starten" vid 07:20 ungefär. Först väntade den värsta stigningen av alla; "flaskbacken" som jag kallar den. Den börjar relativt brett, men efter ett par hundra meter svänger den och smalnar av. Här gick det inte snabbt, ja det åktes inte ens skidor. Här sax-gick man. Inte mig emot. Jag såg det som ett sätt att spara krafter. Folk snubblade på killen framförs skidor, folk trängdes och verkade inte ha särskilt mycket till tålamod. Och såhär fortsatte det i fem kilometer, tills backen var slut. Gyttret och megaklungan löstes dock inte upp. Det var bara att hålla sin plats och försöka att inte trilla.

 

Jag gjorde ett relativt kort stopp i smågan. Jag svepte en kopp blåbärssoppa, en kopp sportdryck och en kopp vatten. En powebar från enervit slank också ner. Här serverades tyvärr ingen av de fantastiskt goda och välbakade så kallade "vasaloppsbullarna". I smågan hade man inte hunnit bli särskilt trött, utan den kontrollen dök upp ganska snabbt. Spåren däremot. Spåren hade redan här börjat bli fullkomligt sönderkörda.

Jag lämnade smågan och satte kurs mot den kanske mest kända kontrollen; Mångsbodarna.

Klungan på sisådär 5-6000 personer var fortsatt intakt. Det lämnades inte mycket luckor och jag hade svårt att hitta min plats. Det var i snitt fyra-fem spår, och det längst till höger var för de som körde långsamt och det till vänster var för de med eld i baken. Det gick som långsamast till höger, och som snabbast till vänster helt enkelt. Jag kände mig för snabb för spåret till höger, men för långsam för spåret till vänster. Det fick bli något mellanting. Jag pendlade lite mellan mittenspåren tills jag hittade någon jag kände höll ett bra tempo och som jag kunde ta rygg på. I mångsbodarna väntade även mina föräldrar som gav lite extra energi!

 

I Risberg var jag förbannad. Jag hatade allt vad vasaloppet innebar. Spåren mellan Mångsbodarna och Risberg var i stort sett obefintliga. Man kunde inte åka skidor. Allt gick ut på att försöka hålla balansen. Energin fick läggas på helt fel sak - tyvärr! För att hålla någon gnutta till glatt humör uppe försökte jag småprata lite med olika personer i spåret. Eller ja, det blev två stycken till antalet. Jag frågade en som låg till vänster om mig ifall vi skulle hyra en egen spårmaskin och ta saken i egna händer. Svaret som följde var för mig obegripligt. Jag hade lyckats hitta en dansk. Satan också! hur ska jag kunna småprata mig ur det här, tänkte jag. Jag förstår ju inte ett ord av vad kraken säger! Det fick bli den klassiska "flina och håll med". Jag skyllde på dåligt spår och bytte så jag kom ett par meter bort från karln.

Väl framme i Risberg väntade det resande kollektivet med mina vänner samt mamma och pappa. De följde alla med mig till samtliga kontroller för att peppa, mata och heja på. Jag är oerhört tacksam för det, för det hjälpte mig ute i spåret något otroligt.

Väl i Risberg sa jag att "Om någon mer kung får för sig att åka skidor någonstans, skjut honom!".

 

Sträckan började med att folk stod på kö för att ge sig ut. Jag förstod inte grejen. Det var väl bara att åka? När jag kom fram och det var min tur att kasta mig iväg förstod jag varför folk hade tvekat lite. Det var en nedförsbacke som var fullkomligt uppkörd. Det var som två rännor bredvid varandra, eftersom alla åker och plogar för att det inte ska gå för fort. Här hjälpte det oerhört mycket att jag åkt ganska mycket utförsskidor i mina dagar. Mannen framför mig trillade två gånger på de första fem meterna. Jag kunde inte hålla tillbaka flinet, det såg så dråpligt och kul ut.
I evertsberg där min hejaklack väntade fick de höra från höger och vänster hur folk svor över hur dåligt allting var. Här bröt 150 personer. De pallade inte mer. Det var inte värt det, sa de. Olivia berättade i efterhand att de var rädda för att jag skulle vara fullkomligt uppgiven och nedstämd när jag väl kom in. Med tanke på hur mitt humör var i Risberg var väl tankarna ganska befogade. När jag väl dök upp var det till allas förvåning, en sprudlande glad Mattias, som pånyttfödd! Sträckan hade gått ganska bra, och orken var det inget fel på heller.

Min drivkraft under sträckorna var att få återse min fina hejaklack!

 

Aldrig någonsin har jag blivit så glad av lite motorljud och en fyrhjuling med larvfötter. På den längsta sträckan av alla, 15km bröt ett ljud igenom mina hörlurar, som för övrigt var guld värda. Det var en fyrhjuling där de bytt ut hjulen mot larvfötter, så den kan köra i snö. Vet ni vad den gjorde? Nya spår! Helt fantastiskt! Ett ljus tändes och jag vart ännu gladare. Livet kanske inte skulle ta slut trots allt. Ett problem uppstod ganska snabbt dock. Fyrhjulingen kunde såklart bara göra ett spår åt gången, så alla högg som gamar efter en plats. Alla fick såklart plats, men alla höll långt ifrån det tempo jag eftersträvade. Jag stod vid ett vägskäl. Antingen ligga här och småfisa i ett alldeles nyspårat spår eller välja tempo efter eget tycke, men då i ett utslitet spår. Jag valde det andra alternativet. Jag ville gärna i mål innan de stängde kontrollerna...

När det väl var en lucka fram till näste man så gick jag såklart in i superspåret igen tills jag kom ikapp. Då fick jag byta igen.

Några kilometer innan Oxberg skymtade jag ett par kände ansikten i en av kurvorna. Det var mamma och pappa som överraskade med att placera ut sig längs spåret, inte bara i själva kontrollområdena. Väldigt välbehövligt och väldigt kul!

 

Nu började jag känna segervittring. Samtidigt var jag ganska less och trött. Den här sträckan var, av vad jag minns, ganska intetsägande. Nu började jag på allvar räkna kilometrar. Strax innan Hökberg skulle kilometerskylten gå under 20, och det betydde att det inte är så rackarns långt kvar. Två mil liksom, det är ett hyfsat långt träningspass. Det klarar jag, tänkte jag.

Strax innan Hökberg hade de strategiskt placerat ut sig, mina små pådrivare. Precis innan en uppförsbacke fick jag syn på dem, hejandes. Jag stannade och blev bjuden på coca cola blandat med neskaffe. Smack! Det gick rätt upp i knoppen och min energi riktigt sprutade. Jag kände att det kvittar vad för backe som kommer härnäst, jag flyger uppför K2 om det skulle vara så! Energin var effektiv men ganska kortvarig. Efter en kvart var jag nere på normalnivå igen.

 

I Hökberg rasade min mage. Jag hade inte ätit någon sedan klockan 05:00 på morgonen. Ingenting förutom alla förbannade geléklumpar som folk sa skulle vara bra för energin, orken och allt vad det var. Geléklumpar, bars, blåbärssoppa och en häxblandning på kaffe och coca cola. Jo, tjena. Det hade väl vem som helst kunnat klura ut att magen skulle säga ifrån. Hade jag varit mitt ute i skogen, som jag var i princip hela tiden, hade det fått bli till att sätta sig på huk. Jag hade även kramp. Kramp i bröst, triceps och ett område snett nedanför nacken. Mamma löste upp några resorb med fingrarna i en termosmugg medan pappa gav mig stenhård "massage". Det hjälpte för stunden.

Sträckan Hökberg - Eldris var psykiskt jobbig. På riktigt. Och det är inte bara som jag säger. Jag var faktiskt riktigt nära till tårar ett flertal gånger. Jag var så uppgiven, trött och förbannad på skidor och spår. Nu hade nämligen solen gått ner, och temperaturen hade krupit under nollan. Det hade varit plusgrader hela dagen. Och samma geni som gjorde kalkylen med all gelé, kan även räkna ut att slaskiga spår fryser till is när det blir minusgrader. Till råga på allt hade kramperna som pappa botade, kommit tillbaka.

Med stenhårda, isiga spår var det omöjligt att få fäste. Har man inget fäste finns det bara en sak att göra - staka. Staka. Staka. Staka. Sen när du har stakat i en mil, ja då stakar du lite till.

 

Här kom vinnarskallen in i bilden. Under loppet hade jag vallat om skidorna tre gånger i olika vallarstånd. Inte nu. Nu sket jag fullständigt i allt vad valla hette. Jag hade folk som stod och väntade på mig vid mål. Jag tog en kopp blåbärssoppa och en "bulle", som egentligen var en torr brödbit med kardemumma i, och trängde mig förbi alla i min väg och begav mig ut i spåret igen. Nu skulle jag i mål så snabbt som möjligt, och gärna slå min vän Mattias tid. Jag visste att jag låg hyfsat till för just det.

Det här var den absolut bästa sträckan på alla vis! Bra spår, bra snö, bra fäste. Jag kunde stå på riktigt bra! Jag hade sparat lite krafter till just den här sträckan. Nu om någon gång gick det att sträcka ut ordentligt och verkligen ta ut sig.

Jag hade stått på benen genom hela loppet. Inte fått käka snö en enda gång - tills nu. Folk som inte kan åka skidor i nedförsbackar kanske ska ta och lära sig det först innan man ställer upp i världens längsta skidlopp(?)

Kort sammanfattat kan jag säga att det kom folk i vägen och jag åt snö som aldrig förr. En riktig praktvurpa var det. Rakt på höften för att sedan göra sälen i cirka fem meter med skidorna i vädret. Som tur var gick inget sönder. Det här var 3,5km från mål. Jag hade blivit tokig ifall något hade gått sönder när det inte ens är fyra kilometer kvar!

Inför upploppsrakan ville jag få den där tävlingskänslan som är så härlig. Så jag stod på ganska ordentligt tills jag låg sisådär 10 meter bakom en kille. Då var det dags för spurt. Jag ville verkligen spurta om någon. Och det gjorde jag. Jag fick till och med beröm av speakern. Om det sen var någon form av inbäddat hån eller om det var uppriktigt, det vet jag inte. Vem gör en sån spurt för att slåss om plats #7000 liksom? Känns onödigt egentligen.

I mål väntade hela kollektivet som följt med hela vägen med en liten minikrans och en chokladmedalj. Jag svepte en gainomax så snabbt att Olivia knappt hann släppa den. Jag var trött, jag var utmattad, jag hade ont och jag var riktigt förbannat nöjd! Mitt projekt var avklarat.

 

Ja, vad händer nu? Nu är det tillbaka till vardagslunken med mer träning. Nu kan jag koncentrera mig på lite annan träning än bara längdskidor och kondition. Tillbaka till gymmet med andra ord! Bloggandet kommer jag inte att lägga ner. Jag tycker det är roligt och folk verkar uppskatta det, så jag kommer fortsätta med det. Om det blir en helt ny eller någon form av fortsättning kommer ni få reda på snart. Det lär inte dröja länge. Jag har redan nya planer i huvudet...

 

 

 

Imorgon bitti styr vi räsersaaben mot nordligare breddgrader. Då är det dags!

 

Under själva vasaloppet kommer jag att behöva all pepp jag kan få, och det vore oerhört roligt att få!

De har placerat ut jättestora skärmar längs med spåret hela vägen. Så när jag närmar mig en skärm så känner skärmen av det, tack vare mitt chip som jag kommer ha runt foten. När jag är tillräckligt nära skylten så dyker era hälsningar upp och jag lyser upp och får lite extra krafter. Det vore grymt!

 

För att skicka en hälsning går ni in HÄR.

Det finns två stycken Mattias Nilsson som är födda 1990 som ska åka. Jag är den med startnummer 1611.

 

För den som vill kan man följa loppet i mobilen också. Ladda ner appen "Vasaloppet vinter 2013". Där kan man följa med hela vägen. Sök på namn eller startnummer. Jag åker "Öppet spår söndag".

 

Önska mig lycka till!

Jag känner mig bättre och bättre för varje dag. Under de senaste dagarna har jag dock förlikat mig vid tanken att det kanske inte blir något vasalopp.

Mina närmaste, och jag själv för den delen, har förbjudit mig att åka ifall jag är dunderförkyld eller har ont i halsen. Det må låta lite småfjantigt, men alla vet hur det är att vara jätteförkyld. Orken sätts ner något enormt, och efter en sån kraftansträngning som det faktiskt innebär att ta sig de där nio milen, kan det få förödande konsekvenser på t.ex hjärtat. Så, känner jag mig inte bra så blir det inget lopp.

 

Men! Som sagt, jag känner mig bättre idag. Jag har inte ont i halsen och jag är inte förkyld. Lite snorig kanske, men inte förkyld. Så som det ser ut nu så bör det bli start på söndag. Jag kan knappt beskriva med ord hur besviken jag skulle bli ifall så inte blir fallet. Jag har "sett fram emot" det här i nästan ett år, jag har mina närmaste vänner med mig där uppe för att heja på, och det ska bli kalasväder. Vad mer kan man begära? 

 

 

 

Idag skulle jag hämta ut min telefon som varit på "lagning" under en veckas tid. Tydligen så lagar apple inte sina telefoner, de skickar ut nya direkt. Det tackar jag och min garanti för, då den går ut om åtta dagar. Tack apple!

 

Jag drar mig alltid för att gå till telias butik här i stan. Det tar sån fruktansvärd tid så det är helt sjukt. Jag jobbar inte inom branchen, och jag varken tänker eller vill trampa någon på tårna; men vad kan ta såpass lång tid? Jag förstår inte riktigt.

På vägen dit försöker jag gå så fort jag bara kan. Alla jag har framför mig är potientiella teliakunder som ska krångla och ha sig, och i och med det sätta vedklossar tjocka som trädstammar, i telias köhjul. Ett hjul som redan fått sig en och annan törn.

Jag ser en kvinna inom rimligt omkörningsavstånd och ökar takten, allt för att kunna göra en så snabb omkörning som möjligt. Man ska helst komma i såpass hög fart att personen i fråga inte riktigt hinner reagera, och då själv börja accelerera. Hon tänker förmodligen nämligen samma sak som jag. 

Det värsta är när man kommer fram till dörren och så kommer det någon från motsatt håll och går in precis före. Jag riktigt kokar inombords eftersom jag vet att det innebär sjukt mycket längre väntetid. Idag satt jag och väntade i 45 minuter på min tur. Det var tre "kassor" öppna och sju nummer före mig, varav tre blindnummer. Alltså folk som gett upp och lämnat sin köplats. Vi säger fyra nummer, tre kassor - 45 minuter.

 

Jag lyssnar med öron stora som Lucky Lukes askfat på pågående konversationer mellan säljare och kund. Allt för att själv bilda mig en uppfattning om vart i säljcykeln de befinner sig. När jag märker att "jo, nu börjar de runda av", är det som att ett regnbågsfärgat rus går igenom kroppen. Man blir alldeles till sig av glädje! Då kommer det - merförsäljningen. Det där jävla merförsäljandet.
Precis det här inträffade idag. Paret i fråga skulle precis tacka för sig och gå, varpå säljaren frågar "Jag tänkte bara på en sak. "Vad har ni för bredband i stugan?" Varpå kvinnan frågar sin man "Ja, älskling, vad har vi?" Helvete! Tillbaka på ruta ett. Säljaren börjar om från början, men nu med bredbandsfrågor. Min regnbågsfärgade eufori byts ut mot en askgrå kyrkogård. Jag blir förbannad inombords och drar en suck lite djup som det djupaste hav.

 

Det blir till slut min tur, och jag blev klar på max fem minuter. Allt jag ville göra är att vända mig om mot alla kunder, slå ut med armarna, sätta upp näsan i vädret och ropa "And tha'ts how it's done!".

 

 

Efter påtryckningar på facebook angående mirakelvattnet "kan-jang", kände jag att det inte fanns mycket att förlora. Jag kröp till korset och gick till apoteket efter jobbet. Sjukt literpris på det förresten. Närmare 800kr/liter...

Som om inte en häxbrygd vore nog, gjorde jag även ett besök på ica och köpte ingefära, honung och lime.

Båda drycker smakar lika illa. Dock ska inte "medicin" smaka gott. Allt är alltså som det ska.
Något jag har märkt är att; tar man för mycket ingefära blir det ohyggligt starkt. Men jag känner att det riktigt spränger bort bakterierna!

 

Varje gång vädret dyker upp i tv-rutan börjar jag fundera på en sak. Varför i hela friden klipper de in Island uppe till vänster, när de ändå inte visar något väder?! Är det för att de stackars islänningarna som bor där, långt ute på havet, inte ska känna sig mer avskärmade och ensamma än de redan gör? Jag förstår verkligen inte vitsen. Är det någon som sitter inne på någon som helst fakta om det här ämnet - dela med dig!

 

 

 

 

 

 

Hypokondrikern i mig hade rätt. Idag vaknade jag upp med halsont. Inte inbillat halsont, utan riktigt.

Det är så sjukt typiskt! Nu blir det en kamp mot klockan för att bli kvitt baskiluskerna.

 

Idag efter jobbet var det raka vägen mot apoteket för att öppna tjocka plånboken. Jag funderade på hur mycket jag skulle öppna den. Kan-Jang till exempel, hjälper verkligen det, eller är det bara en massa plantor som någon häxa mosat ihop och blandat med vatten? Jag har svårt att tro på allt sånt där som kommer från växtriket. Medicin för mig ska vara framställd och framtagen i ett vitt och sterilt labb. Helst med så mycket kemikalier och annat jox som möjligt!

 

Jag slopade kan-jang, men fick i alla fall med mig nytt gurgelvatten och lite halstabletter. Såg häromdagen att det gurgelvattnet jag använde gick ut i juli 2011...

Nu är det kurering för hela slanten och hoppas på det bästa. Glada tankar!

 

 

 

Det kom in en gammal väl till mig på jobbet idag. Eller nej, två gamla vänner faktiskt! Matilda och Jonathan kom in och hälsade på. Jag träffar dem så oerhört sällan, så det är alltid kul när de har vägarna förbi och väljer att kika in en snabbis. Dock blev det en ganska lång snabbis idag. Det var fullkomligt dött i butiken, så jag hade tid att byta några ord med dem.

 

Jonathan berättade om diverse raketmedel som han tryckt i sig när han cyklade vätternrundan, och sa att de verkligen hjälpte honom. Han rekomenderade starkt att jag också skulle ge dem en chans. Varför inte liksom? De lär ju knappast försämra min prestation. Viktigt var dock att jag provade i alla fall gelén innan så att inte magen slår bak-ut i risbergsbacken.
Sagt och gjort. Jag plockade ihop en liten gottepåse med diverse saker från "enervit". Det var någon flytande gelé, ett par powerbars och lite druvsocker. Nu kan inget stoppa mig! Jag förväntar mig nu stordåd, både av mig själv och av dessa produkter.

 

Hypokondri var det ja. Jag är så förskräckt över tanken att bli sjuk/få ont i halsen till nästa helg, så jag går och oroar mig hela tiden och känner efter varje gång jag sväljer ifall det kanske gör lite ont. Hade det varit vilken struntvecka som helst som närmar sig så hade jag förklarat mig fullkomligt frisk och gett mig ut och tränat. Nu när det står så mycket på spel vågar jag inte. Jag kan ju ha något som ligger där i halsen och lurar, och det monstret vill jag inte väcka! Jag irriterar mig på mig själv att jag går runt och tänker såhär. Jag försöker glömma bort det och säger ständigt åt mig själv att sluta larva mig, men det hjälper föga.

Imorgon är det jag som går och rensar apotekets halshyllor från golv till tak, bara för att förebygga.

 

 

 

Enligt yr.no, som sägs ska vara den mest pålitliga hemsidan när det gäller väder, ska det vara drömväder nästa vecka då det är dags. Det är det här jag har gått och, inte oroat, men hållt tummarna för, mest av allt. Mycket kan man påverka själv, men inte vädret.

Med riktigt skitväder blir det inte roligt, inte överhuvudtaget. Med sånt här väder däremot, då kan det kanske bli helt okej!

 

Håll en tumme eller två för att det håller i sig!

Jag vaknar, går upp, sätter på äggen och går sedan in i badrummet. Det var ett tag sedan jag vägde mig, så jag tänkte att det vore intressant att veta var jag står. Tydligen står jag helt fel..

 

 

Hej!
Jag tror jag ska sluta skriva "hej!", gå mer pang på rödbetan. Skitsamma ifall jag säger hej eller inte. Jag hejar på er ute i det verkliga livet istället.

Anyway. Jag tänkte att det kunde vara hög tid att gå in och läsa på lite vad som gäller om och kring vasaloppet. Det visade sig vara en hel del saker jag inte tänkt på. Det ska lämnas in ombyteskläder som ska köras med lastbil, vägar är avstängda osv.

 

Det fanns en flik som hette "sms och appar". Om det finns någon som under den där söndagen om 10 dagar skulle vilja följa min väg från sälen till mora, så laddar ni ner appen "Vasaloppet vinter 2013". Fungerar till både android och iphone. Väl inne i appen knappar ni in mitt startnummer 1611, så kan ni följa mig hela vägen! 

 

Jag tittade på lite kortfilmer och läste om lite allt möjligt, och jag blir bara mer och mer laddad för varje dag som går. Det enda som fick min mage att vända sig tre varv och hoppa ut genom ändtarmen var det här:

 

"För att få en så positiv upplevelse som möjligt bör du innan du ställer dig på startfältet i Berga by, Sälen, ha förberett dig genom att under hela hösten tränat varierat gärna tre gånger i veckan. Du bör ha åkt åtminstone 50 mil. "

 

Finn ett fel..

 

Nu är jag dock inte ute efter någon "trevlig upplevelse". Det här handlar om att överleva!

 

 

Tjena!

"Sa'ru'nte ha're ena köpp kaffe?"

Jag har alltid tackat nej, och känner mig precis i det ogönblicket som ett litet barn. Vuxna ska ju dricka kaffe. Eller? Igår tog jag dock min första, nej andra, kopp kaffe på eget initiativ.

 

Det smakar fruktansvärt. Nu har jag aldrig smakat kryddad pappersmassa, men det är lite så jag tycker att det smakar. Uääk! Men, är man trött så är man. Och tro det eller ej, det hjälpte faktiskt med kaffe! Jag har alltid hävdat att det är mest inbillning det där med att man blir pigg av kaffe, men jag får nog vika mig där.

 

Jag gjorde misstaget att ta kort efter att jag hällt i en skvätt mjölk. Det ser ju direkt helt klart mindre vuxet ut. Rookie mistake.

Nu blir det intressant att se ifall jag fortsätter förpesta mina smaklökar med den här vedevärdiga drycken. Jag har dock väldigt svårt att se mig själv hälla upp en kopp kaffe bara för att det är gott...

 

Halloj!

Idag på jobbet pratade vi mycket vasalopp. Det blir oerhört mycket prat om vasaloppet vart jag än går numera. Det ska bli oerhört skönt när det är över och jag kan, rent ut sagt, skita i allt som har med det att göra! Vi gled in på utrustning och kläder och så småningom underställ.

 

I söndags märkte jag att mitt underställ inte riktigt håller måttet. Det är inte det dyraste, och inte det bästa understället man kan ha, men för de ändamålen jag har använt det för har det fungerat. Jag har aldrig tränat med det på det sättet och svettats så kopiöst som man faktiskt gör när man åker skidor. Jag blev precis skyblöt om överkroppen och fukten transporterades inte bort från kroppen som den ska överhuvudtaget. När vi stannade mellan varven och tog en banan och en klunk vatten, blev jag iskall. Kan vara därför jag har lite ont i halsen nu kanske.

 

Jag har namnsdag snart, och kom på den briljanta idén att mamma faktiskt brukar ge mig något på min namnsdag. Något lite symboliskt sådär. Jag slog henne en pling, och hon tyckte det lät som en riktig pangidé. Jag får något jag behöver, och hon slipper ta sig ut för att köpa det. Win win!

 

Eftermiddagen, eller snarare kvällen, bjöd på O´learys och champions league med Oscar, Jacob, Robin och Marcus. Helt ärligt skiter jag mer eller mindre i hur det går för PSG. Jag tycker mest det är kul att umgås och träffa vänner. Skulle de dock, mot all förmodan, gå såpass långt som till en final, skulle jag helt klart unna Zlatan en seger där. Han har kämpat så länge för att få höja CL-pokalen mot skyarna. Det kan han allt vara värd.

 

Imorgon ska jag traska runt på stadium mellan 09-15. Tanken är att jag på eftermiddagen ska åka lite schidor (skidor med värmländsk dialekt), men frågan är om jag vågar det med min hals osv. Jag får se hur det känns imorgon. Det kanske är dumt(?) Vi får se!

 

 

 

Godmorgon!

Igår började jag ana vissa känningar av halsont. Idag när jag vaknade upp var mina misstankar befogade. Jag har fortfarande inte ont i halsen, men jag känner att det är något på gång. Det skulle inte förvåna mig för fem öre ifall jag ligger sjuk, knockad av sjukdom, när det är dags att åka upp till sälen.

Är det här något som ska bryta ut så får det mer än gärna göra det nu, inte om 10 dagar.

 

Vi har handsprit ståendes på jobbet lite här och där. Jag får helt enkelt börja överanvända det samt fortsätta gurgla mig med sånt där äckelpäckel till gurgelvatten. Jag såg för övrigt på förpackningen idag att det stod "Användes före 2011-07". Har det ingen effekt längre så kanske jag i alla fall lyckas med lite placebo. Sålänge jag slipper halsont så struntar jag i på vilket sätt jag kommer dit.

 

Nu ska jag strax knalla iväg till jobbet. Jag och Olivia klunsade (sten, sax, påse) igår om vem som skulle få ta bilen idag på morgonen. Den lille vann, så jag får snällt ta min påse med matlåda och äpple och traska. Med musik i öronen och varma kläder så går det rätt okej faktiskt.

 

 

 

Tjena!

Häromdagen tog jag och min polare Emil oss upp till berget. Tre mil avverkades förvånansvärt smidigt. Eftersom det inte finns något längre spår än 1 mil, så fick det bli tre varv helt enkelt.

Varv ett och varv två gick helt smärtfritt. Jag kände mig hur fräsch som helst. När vi sedan gick in på varv tre började jag känna mig lite småtrött i armarna. Jag tror dock det berodde på att jag kände vittringen av mål och jag tillät mig själv att bli trött på ett annat sätt än jag skulle om jag hade haft lika många mil kvar. Jag började bli hungrig och kände att det inte var lika kul längre, jag ville bara hem. De känslorna är det bara lägga åt sidan när det väl kommer till kritan. Jag tror till exempel inte jag kommer känna på samma sätt när jag avverkat tre av de nio milen. Snarare när jag passerar 7-milsskylten.

Tre mil klarades i alla fall av i helt okej tempo, lagom tempo. Det kändes bra!

 

Jag märker att folk tvivlar på mig. Visst, jag är själv inte övertygad om att jag klarar det, men det ska ta mig fan gå, och jag ska göra precis allt jag kan, och kämpa för allt jag är värd! Allt tvivlande, vet ni vad det är? Tändvätska! Kanske till och med den bästa av tändvätskor. Jag vill så gärna bevisa för alla att det går. Om tretton dagar har vi svaret.