vagenmotvasan

Ja, precis som rubriken lyder så har jag drabbats av ytterligare ett bakslag. Jag blir så trött och frustrerad på att jag aldrig kan få vara hel och frisk. Framförallt hel. Är man sjuk, det vet man ju att det går över på en vecka. Men att vara trasig i kroppen, det är något annat. Den ovissheten som infinner sig vid en skada är inte kul någonstans. 

 

I söndags spelade vi match, det var seriefinal, och vi sopade banan med vårgårda. Efter en hyfsat jämn första halvlek sprang vi ifrån rejält i andra och skrev slutresultatet till 35-18. 

Jag fick, för cirka ett halvår sedan, när jag besökte en sjukgymnast, reda på att mitt vänsterknä är överrörligt. Det innebär att jag kan böja det åt "fel håll".

När jag vid ett tillfälle på matchen hoppade, så landade jag lite fel, och knät vek sig åt fel håll med hela min tyngd som påtryckning. Jag kunde efter 10 minuter spela igen, hyfsat obehindrat.
Efter matchen när jag hade blivit kall däremot - då kom smärtan. Jag kunde knappt gå! Dagen därpå var ännu  värre. Så fort jag skulle röra mig eller gå så gav benet vika.

 

Idag var det handbollsträning, och jag som vill så mycket, och kanske inte riktigt lyssnar när kroppen pratar, bestämde mig för att försöka vara med. Redan under joggen på uppvärmningen bestämde jag mig för att gå av. Det gick inte.

Jag har tid hos en sjukgymnast imorgon som ska titta på det. Förhoppningsvis kan han slå fast vad det är, och ännu mer förhoppningsvis, ge mig ett rejält knäskydd, som hjälper.

 

Det är som jag sagt sedan jag började spela i karlsborg: "Det är någon där uppe som inte vill att jag ska spela handboll." Han där uppe verkar vara tämligen envis. Det han inte vet är att jag också är sjukt envis!