vagenmotvasan

Tjena!

Häromdagen tog jag och min polare Emil oss upp till berget. Tre mil avverkades förvånansvärt smidigt. Eftersom det inte finns något längre spår än 1 mil, så fick det bli tre varv helt enkelt.

Varv ett och varv två gick helt smärtfritt. Jag kände mig hur fräsch som helst. När vi sedan gick in på varv tre började jag känna mig lite småtrött i armarna. Jag tror dock det berodde på att jag kände vittringen av mål och jag tillät mig själv att bli trött på ett annat sätt än jag skulle om jag hade haft lika många mil kvar. Jag började bli hungrig och kände att det inte var lika kul längre, jag ville bara hem. De känslorna är det bara lägga åt sidan när det väl kommer till kritan. Jag tror till exempel inte jag kommer känna på samma sätt när jag avverkat tre av de nio milen. Snarare när jag passerar 7-milsskylten.

Tre mil klarades i alla fall av i helt okej tempo, lagom tempo. Det kändes bra!

 

Jag märker att folk tvivlar på mig. Visst, jag är själv inte övertygad om att jag klarar det, men det ska ta mig fan gå, och jag ska göra precis allt jag kan, och kämpa för allt jag är värd! Allt tvivlande, vet ni vad det är? Tändvätska! Kanske till och med den bästa av tändvätskor. Jag vill så gärna bevisa för alla att det går. Om tretton dagar har vi svaret.