2012-05-21 ? 18:16:52
Varför vasaloppet?
Många tvivlar på mig, eller halvskrattar lite och säger "haha, ja men då får jag önska dig lycka till då", när jag berättar att jag tänker åka vasaloppet. En del tycker att jag skulle satt ett lite mer "rimligt" mål än världens längsta långlopp på skidor. Kanske det, men det finns en anledning till att jag valde vasaloppet och inte något tråkigt lidingölopp eller liknande.
När jag var liten åkte jag en hel del längdskidor, och jag var faktiskt riktigt duktig. Redan när jag var två år tog min morfar med mig upp till berget och fick mig till att ta mina första staktag. Hade det inte varit för den mannen hade jag förmodligen aldrig stått på ett par skidor. Det var han som följde med mig på tävlingar, det var han som såg till att jag fick rätt mat innan loppen, det var han som skötte vallningen, det var han som skjutsade, det var han som aldrig sa nej. Det var han som coachade mig kan man säga.
Min morfar togs ifrån mig alldeles för tidigt. Julafton 1999 närmare bestämt. Jag fortsatte med skidor över vintern, just för att säsongen var långt ifrån över. Jag har dock inget som helst minne av den säsongen. Inget alls. Med morfar borta var det inte roligt längre.
Jag vet att han själv åkte just vasaloppet ett antal gånger och hade sysslat med längdskidåkning i hela sitt liv och blev förmodligen väldigt besviken där nere i sin grav när jag lade av.
Tanken att åka vasaloppet har funnits hos mig länge, i fler år. När jag nu bestämde mig för att förändra mitt liv och behövde en sporre för att orka hålla igång, föll det sig natuligt att välja vasaloppet. Jag vet att morfar skulle blivit oerhört glad och stolt. Så, faktiskt gör jag det inte enbart för min egna skull. Jag gör det också för honom. Morfar finns med i tankarna hela tiden. Han motiverar mig mer än någon annan någonsin kommer att göra.
Jag är inte religös och tror på gud eller sånt där, men tycker det känns bra att göra det här för honom. Det symboliserar så mycket. Så mycket mer än många av er kan tänka er. Det är helt sjukt att en person kan göra sånna avtryck på "bara" nio år, för det var så många år vi fick. Det känns jättekonstigt att jag har levt betydligt längre utan än med honom. Det känns verkligen inte så.
När jag var liten åkte jag en hel del längdskidor, och jag var faktiskt riktigt duktig. Redan när jag var två år tog min morfar med mig upp till berget och fick mig till att ta mina första staktag. Hade det inte varit för den mannen hade jag förmodligen aldrig stått på ett par skidor. Det var han som följde med mig på tävlingar, det var han som såg till att jag fick rätt mat innan loppen, det var han som skötte vallningen, det var han som skjutsade, det var han som aldrig sa nej. Det var han som coachade mig kan man säga.
Min morfar togs ifrån mig alldeles för tidigt. Julafton 1999 närmare bestämt. Jag fortsatte med skidor över vintern, just för att säsongen var långt ifrån över. Jag har dock inget som helst minne av den säsongen. Inget alls. Med morfar borta var det inte roligt längre.
Jag vet att han själv åkte just vasaloppet ett antal gånger och hade sysslat med längdskidåkning i hela sitt liv och blev förmodligen väldigt besviken där nere i sin grav när jag lade av.
Tanken att åka vasaloppet har funnits hos mig länge, i fler år. När jag nu bestämde mig för att förändra mitt liv och behövde en sporre för att orka hålla igång, föll det sig natuligt att välja vasaloppet. Jag vet att morfar skulle blivit oerhört glad och stolt. Så, faktiskt gör jag det inte enbart för min egna skull. Jag gör det också för honom. Morfar finns med i tankarna hela tiden. Han motiverar mig mer än någon annan någonsin kommer att göra.
Jag är inte religös och tror på gud eller sånt där, men tycker det känns bra att göra det här för honom. Det symboliserar så mycket. Så mycket mer än många av er kan tänka er. Det är helt sjukt att en person kan göra sånna avtryck på "bara" nio år, för det var så många år vi fick. Det känns jättekonstigt att jag har levt betydligt längre utan än med honom. Det känns verkligen inte så.
Idag fyller han 80 år. Grattis!
Kommentarer
Postat av: Malin
Oj så fint. Vad tagen jag blev, alldeles tårögd.
Undra hur det hade varit med honom kvar i livet. Nu släpper jag en tår, för Morfar <3
Postat av: Emil
Keep going strong! Kör hårt Mattias!
Var uppe en sväng på kyrkogården idag, såg eran morfars grav :)
