vagenmotvasan

Jahaja, det var det det. Eller, das was das das.

Fy satan och hans tre bröder, vad jobbigt det var. Eftersom jag är så briljant i mitt tankesätt, valde jag att inte ta med något vatten. Bra drag Mattias. Det skulle visa sig senare att det blev oerhört retligt..

Jag åkte ut till stöpen och allt rullade på (badom tss!) ganska bra måste jag säga. Det var hemvägen som skulle visa sig vara något utöver det vanliga. Den uppförsbacken som kommer ganska precis innan Ryd, jag tror ni vet vilken jag menar, den går parallellt med den stora bilvägen. Den backen den sorgen säger jag. Efter 15km slit kommer en sån backe, det är inte okej någonstans.

Jag kämpade mig uppför backen, utan att stanna! Det kanske låter lite "barnsligt", att ens prata om att stanna. Men jag ska säga er att förra året när jag försökte mig på att åka ut till stöpen, då slutförde jag inte ens rundan. Jag vände innan jag kommit till stöpen samt stannade och vilade i backen. Den här gången hade jag även en cyklist framför mig som hade valt att gå av cykeln för att gå. Henne skulle jag bara om!

När jag var vid lunden och hade kört ungefär 18km ringer Olivia. Jag struntar i att svara men förstår att hon har rast. Eftersom jag var så fruktansvärt törstig så tänkte jag att jag kan slå två flugor i en smäll. Träffa henne på lunchen och snacka lite skit, samt få vatten. Så jag svängde upp mot McDonalds och stannade där i en kvart. Där slog jag även av min runkeeper (den som mäter hur långt jag har kört).
Nu i efterhand ångrar jag att jag stängde av den. Vem stänger av den när den står på 1,93mil, och när man har cirka 1km kvar hem?! Den hade ju slagit över till två mil! Fruktansvärt irriterande.
Jag vet i alla fall att jag har åkt två mil, det räcker.