Allt går!
Det tog ett par timmar för mig att ladda batterierna såpass mycket att jag pallade med att bege mig ner till Actic. Men ner kom jag! Och tränade gjorde jag! Har jag bestämt mig för att träna, eller göra något annat för all del, då ska det bannemig mycket till för att jag inte skulle göra det. Det tror jag nästan är det viktigaste när man ska ta tag i träning och hälsan; att vara envis och bångstyrig.
När jag var liten var jag som en liten maskin, min ork tog aldrig slut. Mamma och pappa kallade mig för "Turbo", just för att det gick i 120 från morgon till kväll. Stackars dem.
Jag sprang alltid "proppen" uppe på berget. Det är ett populärt lopp på 2,5km som fortfarande springs av barn varje onsdag uppe på billingehus.
Jag var kanske åtta år gammal när jag sprang 2,5km på 11:41. Det är läskigt att jag efter alla år kommer ihåg just den tiden. Och för att vara åtta med ben lika långa som en petflaska och lungor lika stora som en skål med flingor, är det ganska bra.
Jag vet inte när det hände, men någon gång mellan 9-12 slutade jag tycka det var roligt att springa och ha mig. Kan mycket väl varit när morfar dog. Jag har alltid efter det tyckt det varit motigt när vi skulle ut och springa med handbollen/fotbollen, det var det värsta jag visste. Jag hade också blivit sämre tränad än vad jag var när jag var yngre. Nu vann jag inte längre, nu kom jag inte först och nu var jag inte heller störst. Det tyckte jag var lite motigt, så inget blev särskilt kul. Är man 13-14 år gammal och van vid att vinna allt man ställer upp i, göra mest mål i laget och vara störst av alla, och sen helt plötsligt blir allt till raka motsatsen, då blir det tungt. Har man en gång varit bland de bästa, då är det inte kul att på bara ett år gå till att vara "en i gänget". Det säger sig ju självt. Jag ser att det här kan uppfattas som lite divigt och skrytigt, men det är absolut inte tanken. Jag säger bara som det var.
På senare år har jag (dock) blivit mer målinriktad, envis och kommit till insikt att man kan inte vara bäst på allt, men man kan i alla fall försöka och göra så gott man kan. Sålänge man gör det så räcker det gott och väl.
Förra sommaren satt jag hemma hos min morbror på hans altan och hade det skönt. Fråga mig inte hur vi kom in på ämnet, men min tid på 2,5km kom på tal, och han skrattade och sa att "Ja, kommer du under 13 nu ska du vara nöjd!".
Det där, mina damer och herrar. Sånt tål inte jag. Eller, tål och tål. Jag tar inte illa upp, men då vaknar tävlingsmänniskan i mig med ett ryck och med glöd i blicken. Jag vill så gärna motbevisa och visa att jag minsann visst kan! Jag är inte svag!
Inte ens 24h tog det innan jag var uppe på berget och skulle ge det ett försök. Tid: 11:10. Med "rätt" mått mätt är det inte en särskilt bra tid, men jag slog mig själv och jag motbevisade min morbror. Det räckte för mig då, och det var det som var huvudsakliga syftet. Tror ni jag var nöjd? Tror ni att min morbror Johan fick höra det?
Allt går om man bara ger sig fan, rent ut sagt, på det. Ge inte upp, för man orkar så mycket mer än vad man tror. Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen!
Dagens svettsession:
- 20min crosstrainer
- 15min stakmaskin
- 25min löpning
- Mage
