vagenmotvasan

Tänk vad lite vilja kan göra, och hur en dag kan svänga från att vara en riktig skitdag till att bli raka motsatsen.

Olivia hade, utan min vetskap, ställt klockan på 08.30 idag. Hon tyckte att vi skulle gå och träna så vi var klara tidigt och i och med det kunde spendera lite tid i solen innan jobbet. Jag blev irriterad och sa att jag skiter i att träna idag. Jag hade sovit fruktansvärt dåligt i den otroliga värme som härjar i vår lägenhet, till råga på det var jag lite sliten i kroppen från min lilla tur igår. Jag var inte på något träningshumör helt enkelt.
Sedan sa en inre röst till mig att jag var en riktig klendank som viker ner mig för minsta lilla, och det är minsann inte såhär man når några resultat! Att sitta på arslet och tycka lite småsynd om sig själv, vad är det för fasoner?
Jag bet ihop och gick ner till gymmet, jag tänkte att jag kunde ju jogga i 30min och köra lite ben eller något.

Väl på löpbandet kände jag mig förvånansvärt pigg, så efter 1km så kläcker jag till Olivia som stod bredvid mig att "Är du med på milen?". Det var hon.
Precis när vi bestämt oss så gick det upp för mig. "Helvete Mattias. Du har aldrig i ditt 22-åriga liv sprungit längre än 7km. Hur ska du orka det här? Du har problem med ditt vänstra knä, du är klena höfter, du har inte världens bästa kondition samt du är lite toanödig. Smart drag." Men vet ni vad? Jag orkade, och jag höll tätt!
Jag hade ett mål, det var att komma under 60 minuter. Springa en mil på över en timme finns inte på kartan.

På vägen uppkom det dock som sagt några problem. Vid sisådär 7,5km kändes det som att Bush släppte lös sitt värsta bombademang i magen på mig. Ett tips till er som tänker börja springa: Gå på toaletten innan. Tro mig.

Summa summarum: Det är att komma ner till gymmet som är jobbigt. Strunta inte i det bara för att man kanske inte riktigt känner för det. Det blir bättre när man kommer dit! En trög morgon kan mynna ut i ett riktigt schysst träningspass! Ge inte upp!