vagenmotvasan

Tjing!

Nu har jag fått en liten nytändning igen. Ja, det kan svänga snabbt här hos Mattias. En motivationsvideo från min vän Johan, samt glada och peppande kommentarer från andra vänner, mer än så behövs inte.

 

En kollega och vän till mig, Sofia, pratade om ett fenomen hon kallar "hjärnspöken". Jag måste ha flera olika sorters spöken. Snälla, onda och allmänt jobbiga jävlar.

Idag härjade de jobbiga spökena som värst. Jag var, som jag skrev tidigare, igår ute och sprang. Alltså "behövde" jag inte röra på mig idag. Dock gäller det att ta vara på tillfällena när man inte är helt hopplöst uppgiven. Utan det till och med rycker lite i benen. Idag var en sådan dag. Jag gav mig ut på samma runda som igår, men idag gjorde jag lite ändringar.

 

Rundan runt boulognersjöarna är 1,3km. Rundan gör mig aningen nostalgisk, och tar mig tillbaka till högstadiet och helenaskolan. Det var på grusvägarna nere i boulogner ångest skapades och man fick sin kondition och sitt betyg svart på vitt. Under 11:00, mvg. Under 12, vg.

Jag minns att jag hade ångest i veckor innan de där "konditionstesten". Jag gick i en tvättäkta idrottsklass, och samtliga, med några undantag, var oerhört vältränade redan som 14-åringar. En av mina klasskompisar satte till exempel skolrekord på sträckan. Det var inte kul att löpa med/mot dem. Jag sprang alltid motsatt håll gentemot vad de gjorde.

 

Även idag löpte jag tre varv, och jag har nu ont i varenda led, varje muskel och samtliga ben. Kul. Det värker verkligen från midjan och ända ut i tårna. Hålfötter, vader, höfter, knän. You name it.

Idag lade jag upp det som så att jag joggade först ett varv för att sedan maxa nästa. Det sista varvet joggade jag även det.

Nästa gång ska jag ta mig tillbaka till nionde klass och springa två varv på tid. 11:30 är tiden att slå. Vi får se hur det går!