vagenmotvasan

Hej!
Det är inte svårt att få inspiration till skrivande när vårat Sverige visar upp sig från sin vitaste sida. Snön ligger i drivor, man vaknar på nätterna av plogbilar som dånar förbi och man tvingas till att sopa bilen i hyperspeed. Det är fantastiskt.

 

Nu är det baskemig inte långt kvar till vasan. Jag känner hur det börjar smyga sig på. Nu när snön har kommit, och spåren uppe på billingehus har öppnat, då känns det väldigt verkligt helt plötsligt. Det går upp för mig att det här är inget jag kan slingra mig ur. Jag måste verkligen göra det här.

Jag har nu inskaffat all nödvändig utrustning. Det var julklappskväll på stadium häromdagen, vilket innebar 30% på allt. Taktiskt nog drog jag med mamma och pappa som fick agera tomte för i år. Jag provade ut sakerna som jag hade tänkt köpa, då häver mamma ur sig idén om att jag kan få det i julklapp. Inte bara av dem, utan av mormor, farmor och farfar och de själva. Fantastiskt bra!
Nu är det bara att pallra sig upp till berget som är kvar. Den lilla detaljen...

 

Dock har jag ett problem. Jag är ju som många vet, gjord av porslin, och går sönder väldigt lätt. På förra veckans handbollsträning stukade jag foten, och nu en vecka senare så är det fortfarande inte alls bra. Jag börjar bli lite orolig ifall jag har fått någon form av spricka i något litet ben någonstans, det vore katastrof. Jag drar mig lite för att gå och kolla upp det, det tar ju sån förbaskad tid! Samtidigt om det är en spricka så är det ju oerhört dumt att inte göra något åt det..

 

Just det! Jag har även fått meddela handbollslaget att jag lägger skorna på hyllan ett tag framöver. Jag kan inte spela med en inflammerad arm och ett ömmande knä. Det går inte. Nu måste jag bli hel så jag kan genomföra det här förbannade loppet!

 

Vi får se!